måndag 13 juli 2009
Så var det över. En heldag på liseberg med parkbänksutprovning som enda målet i sikte och kryckorna stadigt placerade vid kroppen. Låter kanske som en fantastiskt tråkig och trist dag, men det var det inte. Den blandade och gav om man säger så.
Toppen av allt var nog när dagen närmade sig sitt slut och musiken satte igång på Polketten, en söt liten dansbana i utkanten av all popcorn-os. Där parkerade jag min söta lilla rumpa för att kika på när Nathalie stuffade runt bland alla medelålders människor som lärde sig bugga. 20 minuter senare kliar det obehagligt i mina öron av all dansbandsmusik som frätande strålar ut från högtalarna i takt till danslärarens nasala stämma: framsteg, baksteg, framsteg, baksteg...
Men. Jag sitter kvar. Något obegripligt märkligt och läskigt har hänt med min kropp. I 2 ½ timme sitter jag kvar. Ur högtalara fullkomligt vrålar någon Carina, du är den vackraste kvinnan jag någonsin mött. När jag har dig vid min sida går mina tankar aldrig i rött, eller något liknande som Flamingokvintetten eller Lasse Stefanz, observera z:a tecknet(!), hade kunnat klämma ur sig.
Det är för övrigt ganska fascinerande det där med dansbandsmusik. Hur tänker de egentligen när de väljer sina namn? Ta Lasse Stefanz som exempel igen. Tror de att genom att placera ett z:a på slutet så breddas deras publik så enormt att alla från 13-75 jordsnurrar diggar dom stenhårt. Och hur kommer det sig egentligen att de har placerat ett z:a just i slutet bara. Det är ju ganska uppenbart att det ersätter s:et. Men borde det då inte ersätta alla s:en.
Lazze Ztefanz, lite mer käckt tycker jag. Lite mer grekiskt på något vis.
Toppen av allt var nog när dagen närmade sig sitt slut och musiken satte igång på Polketten, en söt liten dansbana i utkanten av all popcorn-os. Där parkerade jag min söta lilla rumpa för att kika på när Nathalie stuffade runt bland alla medelålders människor som lärde sig bugga. 20 minuter senare kliar det obehagligt i mina öron av all dansbandsmusik som frätande strålar ut från högtalarna i takt till danslärarens nasala stämma: framsteg, baksteg, framsteg, baksteg...
Men. Jag sitter kvar. Något obegripligt märkligt och läskigt har hänt med min kropp. I 2 ½ timme sitter jag kvar. Ur högtalara fullkomligt vrålar någon Carina, du är den vackraste kvinnan jag någonsin mött. När jag har dig vid min sida går mina tankar aldrig i rött, eller något liknande som Flamingokvintetten eller Lasse Stefanz, observera z:a tecknet(!), hade kunnat klämma ur sig.
Det är för övrigt ganska fascinerande det där med dansbandsmusik. Hur tänker de egentligen när de väljer sina namn? Ta Lasse Stefanz som exempel igen. Tror de att genom att placera ett z:a på slutet så breddas deras publik så enormt att alla från 13-75 jordsnurrar diggar dom stenhårt. Och hur kommer det sig egentligen att de har placerat ett z:a just i slutet bara. Det är ju ganska uppenbart att det ersätter s:et. Men borde det då inte ersätta alla s:en.
Lazze Ztefanz, lite mer käckt tycker jag. Lite mer grekiskt på något vis.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)