Nu gör jag något jag inte har gjort på väldigt länge. Jag skriver i bloggen, med egna ord, något som har hänt mig. Aaaarå, visst vettu!
Idag när jag cyklade bort till tilda för att hämta min telefon blev jag smackad av ett löv på munnen. Det var så sanslöst roligt att jag höll på trilla av sadeln från skrattattacken. Tänkt dig själv att se själva händelsen först vanligt och sedan i slow-motion.
Senario 1
Där kommer jag, trampandes på min blåa älskling. Lyssnar på bra musik, idag Laakso. Självklart trampar jag takten och känner mig sådär lagomt cool bakom mina svarta solglasögon. Så vips, smackar ett löv mig på munnen. Som en puss liksom. En sån där väldigt snabb puss som man ger någon när man inte riktigt är säker på om den egentligen vill ha en puss, Smack! Sedan fortsätter den att virvla bort i höstvinden och jag trampar vidare, sådär lagomt chockad efter händelsen.
Senario 2
Så nu. Tänk dig allt i slow motion. Jag trampar på min blåa älskling, allt går långsamt, typ samma takt som i Dollans I will always love you, suuuupersakta. Då kommer ett löv glidandes, observera glidandes, ner genom hösthimlen och landar på min mun, smeker den varsamt för en hundradels sekund. Jag spärrar långsamt upp ögonen medan lövet supersegt glider vidare mot oupptäckta lervällingar och vissna grässtrån. Sedan skrattar jag aslångsamt.. Typ: Ha.....Ha.....Ha.......Ha...... Eller nått. Insane!
Tror det var ett asplöv med, det var liksom inte tillräckligt stor för att vara ett lönnblad eller tillräckligt avlångt för att vara ett björklöv. Så är det.
Förresten!
Ordet puss är för tillfället det vackraste ordet jag känner till. Puss på det!
tisdag 29 september 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)