Jag har ikväll tagit mitt ansvar för mänskligheten och röstat i grammisgalan. Det var väldigt lätt och vilken dumsnok som helst kan klara av det. Det är bara att klicka i vilken som ska vinna kategorin, komma tvåa och sedan trea. De frågor jag däremot ställer mig själv i skrivandets stund är hur i hela fridens namn [ingenting] och takida kan ligga i samma kategori? Och vad gör europe där i listan bland Bob Hund och Florence Valentin? Är inte de gamla rockarna lite för pasé för grammisgalan. Nog för att de har släppt nytt album och allt med pudlefrillorna hör väl ändå hemma i 88-års upplaga av grammisgalan. Rätta mig gärna om jag har fel. Jag ogillar att inte förstå mig på saker.
Nåväl, nog talat om grammisgalan. Det är långt kvar och jag är inte särskilt oroad för att Europe tar hem 2009 års pris som årets rockgrupp. Istället kan jag berätta om hur fantastiskt fin filmen Stand by me egentligen är. Jag såg den allra första gången med min allra första "riktiga" (det är en lite definitionsfråga det där med riktiga) pojkvän. Men då spenderade vi mestadelen av filmen med tungorna i varandras munnar och jag funderade mest på hur det kändes att kyssa någon för första gången och om min tandställning skulle orsaka blåsor i munnen.
Men idag såg jag den igen, helt i min ensamhet med endast en handfull biscotti att knapra på då och då. Det var en fin stund som vi delade där, jag och biscottisarna. Filmen är ju fantastiskt go och detsamma gäller soundtracket. Ska nog bege mig på en lite spotifytur nu och leta upp det.
