Första gången jag spanade in Joel på riktigt var nog på en svensktenta lite över ett år tillbaka. Mitt bland frågor om biblioteksväsenden och boktryckarkonster så kunde jag inte riktigt slita tankarna från raden framför. Där satt han, i mjukisbyxor och fotbollsstrumpor, randig tröja och converse och bara stal mina tankar från tentan.
Nästa gång jag spanade in honom var på en efterfest. Med ena handen fasttejpad i en plastmugg och den andra handen lite smygvilandes på min stjärt valde vi musik ihop. På promenaden hem sent på natten snöade det och vi hade snöbollskrig.
Tredje gången jag spanade in honom var i slutet av januari förra året. Det var reunionfest för nolle-p. Jag var askungen, han var mannen klädd i svart. Jag bjöd på efterfest, han dök upp med gurka och tomat. Jag blev kär, han var snygg.
Sista gången jag behövde spana in honom var vid VSR förra året. Jag var sjuk och missade kravallen på torsdagen men Joel sov hos mig på natten. På fredagen bakade jag hemmagjord pizza ihop med mina killkompisar. Henke hade bjudit in Joel eftersom jag inte vågade. Vi gick ut på hg och när kvällen tog slut gick vi hem till Joels lägenhet för att sedan sova med varandra i princip varje natt 365 dagar framöver.
Året som har gått har varit det absolut vackraste i hela mitt liv och mycket som har förändrats. Det har gått så fort samtidigt som jag ställer mig frågan: bara ett år? Vi bor ihop i världens vackraste lägenhet, jag har världens finaste vänner runtomkring mig (Amanda, Kaisa, Emmy och Mita, ta åt er!) och som jag skrev från början. Varje ny dag med Joel är bättre än dagen innan.
Tack för att du finns älskling!
