35 KRAMAR

Det var en svart cykel. En damcykel med korg fram på styret. På pakethållaren satt en ung gänglig pojke med långt brunt hår. Han höll ett stadigt grepp om midjan på flickan med svarta jackan som trampade för glatta livet mot busshålplatsen. Så vingligt som det blir när man cyklar två på en cykel anländer de till busshållplatsen. Pojken, med det långa bruna håret kliver snabbt av och slänger in väskan i lastutrymmet under bussen. Sedan går han tillbaka till flickan på cykeln och kysser henne. Det var ingen vanlig kyss utan en sån där som bara finns på filmer. En lång desperat kyss som får luften att stanna upp runtomkring. En kyss som flätar samman de båda läpparna, så tätt, så tätt och fullkomligen skriker ut: Jag kommer sakna dig, snälla åk inte! Men Bussen rullar sedan vidare. Var pojken ska kliva av har jag ingen aning om. Möjligen Jönköping eller kanske Köpenhamn - slutstation. Kvar i Norrköping blir han i alla fall inte och jag förstår varför kyssen skriker: Jag kommer sakna dig!


Jag har haft en sån fullkomligt underbar helg på hemmaplan. Allt har varit vackert, mysigt, gott, roligt, galet, 35 kramar och går inte riktigt att beskrivas endast med ord. Därför lägger jag upp lite bilder imorgon istället.