Nu åker jag till stugan, back on track på måndag.
fredag 31 juli 2009
Jag har en sak att erkänna.. Jag är lite rädd. Inför framtiden.
För de senaste dagarna har jag på något mystiskt sätt förvandlats till en pensionärsmagnet i deluxemodell. På något knasigt vis drar jag till mig alla pensionärer som promenerar i denna nordliga stad. Gråhåriga eller inte, krokiga eller raka, rullator eller ej. Ja, alla sorter som går att finna på en PRO-konferens verkar vilja prata med mig.
Konstigt är det också. För jag har ju egentligen inte förändrats. Jag ler fortfarande lika vackert när de stiger på bussen och flyttar mig respektfullt när alla säten är upptagna. Precis som förut, inga konstigheter.
Däremot har jag ett par kryckor nu. Ett par stålpinnar som hjälper mig att hasa fram över stans kullerstenar och cementplattor för att kunna svepa dagens kopp latte. På grund av detta tror jag att pensionärerna gillar mig lite extra mycket. De kan prata om den bristande sjukvården, hur man ska vrida nacken av läkarna och hur jobbigt det kan vara att folk inte släpper förbi en på bussen. Hur krämporna alltid är som värst på morgonen och hur simning kan vara väldigt skönt för kroppen, för den blir ju så lätt.
Det bästa, eller sämsta, av allt är att de tror jag känner precis likadant.
Men jag har inga morgonkrämpor som är outhärderliga eller ouppklarade affärer med sjukvården. Och vad det gäller bussen så gör det inget att stå i kö, det klarar jag av bara jag får någonstans att sitta.
Men detta borde ju absolut få ett slut när jag slipper kryckorna. Då borde pensionärssamtalen med fjantiga mmmm till svar från min sida vara över. Då drar pensionärerna sig tillbaka som björnar till idet och låter mig vara. Och om de fortsätter ska jag pierca mig på ögonlocken eller något annat drastiskt som de inte gillar. Bara för att få slippa höra om morgonkrämpor, bussköer och läkare man ska vrida nacken på, precis som med hönorna.
För de senaste dagarna har jag på något mystiskt sätt förvandlats till en pensionärsmagnet i deluxemodell. På något knasigt vis drar jag till mig alla pensionärer som promenerar i denna nordliga stad. Gråhåriga eller inte, krokiga eller raka, rullator eller ej. Ja, alla sorter som går att finna på en PRO-konferens verkar vilja prata med mig.
Konstigt är det också. För jag har ju egentligen inte förändrats. Jag ler fortfarande lika vackert när de stiger på bussen och flyttar mig respektfullt när alla säten är upptagna. Precis som förut, inga konstigheter.
Däremot har jag ett par kryckor nu. Ett par stålpinnar som hjälper mig att hasa fram över stans kullerstenar och cementplattor för att kunna svepa dagens kopp latte. På grund av detta tror jag att pensionärerna gillar mig lite extra mycket. De kan prata om den bristande sjukvården, hur man ska vrida nacken av läkarna och hur jobbigt det kan vara att folk inte släpper förbi en på bussen. Hur krämporna alltid är som värst på morgonen och hur simning kan vara väldigt skönt för kroppen, för den blir ju så lätt.
Det bästa, eller sämsta, av allt är att de tror jag känner precis likadant.
Men jag har inga morgonkrämpor som är outhärderliga eller ouppklarade affärer med sjukvården. Och vad det gäller bussen så gör det inget att stå i kö, det klarar jag av bara jag får någonstans att sitta.
Men detta borde ju absolut få ett slut när jag slipper kryckorna. Då borde pensionärssamtalen med fjantiga mmmm till svar från min sida vara över. Då drar pensionärerna sig tillbaka som björnar till idet och låter mig vara. Och om de fortsätter ska jag pierca mig på ögonlocken eller något annat drastiskt som de inte gillar. Bara för att få slippa höra om morgonkrämpor, bussköer och läkare man ska vrida nacken på, precis som med hönorna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)