Jag tror att alla har någon form av skämsellåt.
Det här är min.
lördag 18 juli 2009
WHERE IS LIFE IN THIS TOWN?
Man vet att man är hemma för stan är likadan, man vet att man är hemma men det är ändå inte samma sak.
Dag 2 uppe i de norrländska skorgarna.
Läget: Dött
Status: Trött
Annars: På östfronten intet nytt
Jag borde egentligen inte vara särskilt förvånad över detta fenomen. Jag menar, jag har ju bott här uppe de senaste 20 åren och under alla dessa år har det alltid varit lika folktomt på gatorna oavsett tid på dygnet eller dagen i veckan. Men just nu känns det överdrivet konstigt om jag ska vara ärlig. Det är fredag. Det är sommar. Det är varmt. Det är ljust ute till klockan blir tolv, då blir det lite mörkare i en timme eller två innan solen tittar fram igen.
Stan är så förbannat tråkig, den liksom bara spottar ur sig all tråkighet som bara går att frambringa. Visst finns det roliga människor att hänga med här, men varför ska stan vara så förbannat tråkig. Det ska vara möjligt att gå på gatan en sensommarkväll och möta människor. Inga stendrakar som är färglatt målade eller skator som käkar pommesrester från glasskiosken bredvid statyn. Lite liv och rörelse kanske?
Shit, nu kanske jag låter sjukt nedvärderande över Sundsvall. Stan är inte så jäkla dålig, helt okej liksom. Finns ju en hel del härliga människor att hänga med här och varenda sten, träd och parkbänk ger mig både härliga och knasiga minnen att tänka på. Busskuren där Robin höll låda på mösspåtagningen, Norra där vi grillade hamburgare och drack cider ur plastmuggar, Klaras soffa efter en blöt kväll på Gatufesten. Och så vidare. Det är så himla härligt att minnas tillbaka, samtidigt som det är lite skrämmande att tiden verkligen rusar fram. Vad kommer jag minnas tillbaka om 1 eller 2 år? 2 eller 4 månader?
Nä nu räcker det med sentimentalt jäkla trams. God natt!
Dag 2 uppe i de norrländska skorgarna.
Läget: Dött
Status: Trött
Annars: På östfronten intet nytt
Jag borde egentligen inte vara särskilt förvånad över detta fenomen. Jag menar, jag har ju bott här uppe de senaste 20 åren och under alla dessa år har det alltid varit lika folktomt på gatorna oavsett tid på dygnet eller dagen i veckan. Men just nu känns det överdrivet konstigt om jag ska vara ärlig. Det är fredag. Det är sommar. Det är varmt. Det är ljust ute till klockan blir tolv, då blir det lite mörkare i en timme eller två innan solen tittar fram igen.
Stan är så förbannat tråkig, den liksom bara spottar ur sig all tråkighet som bara går att frambringa. Visst finns det roliga människor att hänga med här, men varför ska stan vara så förbannat tråkig. Det ska vara möjligt att gå på gatan en sensommarkväll och möta människor. Inga stendrakar som är färglatt målade eller skator som käkar pommesrester från glasskiosken bredvid statyn. Lite liv och rörelse kanske?
Shit, nu kanske jag låter sjukt nedvärderande över Sundsvall. Stan är inte så jäkla dålig, helt okej liksom. Finns ju en hel del härliga människor att hänga med här och varenda sten, träd och parkbänk ger mig både härliga och knasiga minnen att tänka på. Busskuren där Robin höll låda på mösspåtagningen, Norra där vi grillade hamburgare och drack cider ur plastmuggar, Klaras soffa efter en blöt kväll på Gatufesten. Och så vidare. Det är så himla härligt att minnas tillbaka, samtidigt som det är lite skrämmande att tiden verkligen rusar fram. Vad kommer jag minnas tillbaka om 1 eller 2 år? 2 eller 4 månader?
Nä nu räcker det med sentimentalt jäkla trams. God natt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)