Typiskt dåligt. Det går inte att lägga upp några bilder och jag som har så rackarns många från helgen som ha varit. Därför får det vänta och istället vill jag förklara en sak som några kanske redan har listat ut. Det är så busigt som det bara kan bli: det var inte jag som skrev förra inlägget.
Nixpix, det var världens vackraste man och han heter Joel. Det är honom jag älskar för han kysser mig så att hela kroppen blir ett pussel i miljoner bitar. Detta gör han närhelst han vill, men allra bäst är det på morgonen innan jag ens har vaknat för dagen. När han kysser mig på eftermiddagen är det mer som när man öppnar en skakad läskeburk. Det bubblar något så fantastiskt i hela kroppen och jag vill aldrig att det ska sluta. Sedan gillar han inte ärtor eller brunfläckiga bananer. Han vill helst ha champinjoner i maten. Så när jag petar bort mina brukar han få dom. Då blir hans bruna ögon så där extra bruna, så bruna och varma att hela jag bara vill smälta bort. Och om jag inte smälter av de ruskigt bruna ögonen så gör jag alltid det när han ler. Då syns hans framtänder och där den ena är lite sned. Den där tanden är lite speciell, för jag är något så fantastiskt förälskad i den. Ja, jag älskar honom bra mycket, den där Joel. Så mycket att det är omöjligt att förklara det. Men han är som rödljus och regn och stjärnklara himlar på en och samma gång. Han är magisk. Han är allt. Han är Joel.
måndag 5 april 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)