torsdag 16 juli 2009

DEN HÄR STAN SOM GÖR MIG SÅ HÖG, DEN HÄR STAN KAN FÅ MIG SÅ LÅG, DEN HÄR STAN FÅR ALDRIG NOG

Nä men, nu är jag hemma i Sundsvall igen. Känns konstigt skönt samtidigt som det är knasigt på ett annat sätt. Det är som att jag aldrig kan befinna mig på sätt plats vid rätt tillfälle.

Aldrig rätt tid, aldrig rätt plats.
Det kommer aldrig finnas nåt som heter rätt tid rätt plats

Så sjunger Mr. Krunegård och så trallar jag. Det finns nämligen folk, eller en folk, kvar i linkan som jag vill träffa lite mer, lite mer än en sväng på stadens gator när månen lyste starkt och sommaren doftade härligt. Vet att jag skriver lite kryptiskt nu, just like it! Hörde nämligen på P3 häromdagen att man inte ska hänga ut folk på bloggen. Så nu gör jag det inte, jag lever på den säkra sidan.

I alla fall, Samtalsbyte!
Jag lyssnade på länkarna som anonym 1 och anonym 2 skickade mig igår. Tack!
Det var faktiskt bara en av låtarna som jag hade hört tidigare och det var vackra Melissa Horn. Som utlovat men kort och gott: Hon är fantastisk, sjunger så att kroppen blir alldeles varm och får mig att gråta en skvätt om det behövs.

Peggy Lejonhjärta var däremot en nyhet i mitt musikförråd. Men Gud så fantastiskt bra dom var. Är skyldig dig ett tack anonym 2. tack!

Personligen mindes jag en fin gammal bit idag när jag satt i bilen påväg norrut. The Sound of arrows - M.A.G.I.C