STUCK ON YOU

Stuck on you
Ive got this feeling down
Deep in my soul
That I just cant lose

I morse när jag vaknade hade jag en liten textrad på tungan som jag glatt trallade på när solen sken in genom persiennerna. Överaskande nog var det varken LasseW eller Eldkvarn som jag lyssnade på till sömnen kom krypande över mig igår kväll.
För den som inte vet, inklusive mig, så är det en låt av Lionel Richie. Jag däremot kände igen låten från en skön remix av Marc´Oh. Den finns på spotify för den som orkar leta.


I och med detta har jag nu insett att mitt musikområde är fruktansvärt brett. Jag lyssnar i princip på allt möjligt som går att lyssna på. Det är nog faktiskt lättare att lista saker som jag inte riktigt diggar: Country, klassisk, Hiphop, Dansband. Det är i alla fall olika genrer som jag har provat mig fram i. Just nu klickar jag mig däremot igenom Andreas underbara blueslista på spotify. Spännande, spännande.

Nä men, nu kom jag på en ganska fantastisk idé. Jag känner för att utmana dig, kära läsare, i en liten vad-angelica-lyssnar-på-för-musik-tävling. Du länkar mig till något youtubeklipp/spotifylänk/vanlig länk som innehåller någon form av musikstycke som jag kan förhoppningsvis aldrig har hört förut. Har du otur och jag har hört tonerna redan så kan jag skriva en kort liten recension om den. Alla vinner på det. Eller främst jag.
Så music maestro!

INNAN MÖRKRET FALLER, SKA JAG LÄMNA NÅGRA VARMA RADER

Nu är jag framme i Linkan igen. Gör ett litet gästspel i denna platta stad under 2 dagar ungefär.
Det känns himla skönt att vara hemma. Bara sitta i lägenheten och veta var alla sakerna befinner sig, spotifya som en dåre och prata tok med flickorna.

Däremot höll jag på att få spunk tidigare ikväll när jag hälsade på hos Linnsan. Som vanligt var det förfest på schemat och musik skulle spelas. Jag fick förtroendet att välja musiken och kände äntligen en viss lättnad över att styra upp skiten. Tre låtar vad allt jag hann med innan någon tar över och spelar 90-talets trashigaste låtar. Det var alltså all skit som samlas upp på de där most wanted skivorna som ges/gavs ut varenda år. En glimt av hopp dök upp i mitt indiehjärta när datorn togs över av den snygga badvakten och jag hann tänka: Ja, spela något bra och gör dig själv helt perfekt!
Men, stor besvikelse. Glenmark, Eriksson & Strömstedt är ett band som jag totalvägrar att lyssna på och när det spelas en argentisk version av det svenska bandet så kollapsar jag totalt. Det är så många fel som det bara går att pricka in. Jag orkar inte ens skriva om det mer. Usch!


Nä, men jag skulle i alla fall vilja lämna några varma rader innan jag går och lägger mig.
Jag saknar er. Ja, ni där hemhemma.