INNAN MÖRKRET FALLER, SKA JAG LÄMNA NÅGRA VARMA RADER

Nu är jag framme i Linkan igen. Gör ett litet gästspel i denna platta stad under 2 dagar ungefär.
Det känns himla skönt att vara hemma. Bara sitta i lägenheten och veta var alla sakerna befinner sig, spotifya som en dåre och prata tok med flickorna.

Däremot höll jag på att få spunk tidigare ikväll när jag hälsade på hos Linnsan. Som vanligt var det förfest på schemat och musik skulle spelas. Jag fick förtroendet att välja musiken och kände äntligen en viss lättnad över att styra upp skiten. Tre låtar vad allt jag hann med innan någon tar över och spelar 90-talets trashigaste låtar. Det var alltså all skit som samlas upp på de där most wanted skivorna som ges/gavs ut varenda år. En glimt av hopp dök upp i mitt indiehjärta när datorn togs över av den snygga badvakten och jag hann tänka: Ja, spela något bra och gör dig själv helt perfekt!
Men, stor besvikelse. Glenmark, Eriksson & Strömstedt är ett band som jag totalvägrar att lyssna på och när det spelas en argentisk version av det svenska bandet så kollapsar jag totalt. Det är så många fel som det bara går att pricka in. Jag orkar inte ens skriva om det mer. Usch!


Nä, men jag skulle i alla fall vilja lämna några varma rader innan jag går och lägger mig.
Jag saknar er. Ja, ni där hemhemma.