Nu åker jag till stugan, back on track på måndag.
fredag 31 juli 2009
Jag har en sak att erkänna.. Jag är lite rädd. Inför framtiden.
För de senaste dagarna har jag på något mystiskt sätt förvandlats till en pensionärsmagnet i deluxemodell. På något knasigt vis drar jag till mig alla pensionärer som promenerar i denna nordliga stad. Gråhåriga eller inte, krokiga eller raka, rullator eller ej. Ja, alla sorter som går att finna på en PRO-konferens verkar vilja prata med mig.
Konstigt är det också. För jag har ju egentligen inte förändrats. Jag ler fortfarande lika vackert när de stiger på bussen och flyttar mig respektfullt när alla säten är upptagna. Precis som förut, inga konstigheter.
Däremot har jag ett par kryckor nu. Ett par stålpinnar som hjälper mig att hasa fram över stans kullerstenar och cementplattor för att kunna svepa dagens kopp latte. På grund av detta tror jag att pensionärerna gillar mig lite extra mycket. De kan prata om den bristande sjukvården, hur man ska vrida nacken av läkarna och hur jobbigt det kan vara att folk inte släpper förbi en på bussen. Hur krämporna alltid är som värst på morgonen och hur simning kan vara väldigt skönt för kroppen, för den blir ju så lätt.
Det bästa, eller sämsta, av allt är att de tror jag känner precis likadant.
Men jag har inga morgonkrämpor som är outhärderliga eller ouppklarade affärer med sjukvården. Och vad det gäller bussen så gör det inget att stå i kö, det klarar jag av bara jag får någonstans att sitta.
Men detta borde ju absolut få ett slut när jag slipper kryckorna. Då borde pensionärssamtalen med fjantiga mmmm till svar från min sida vara över. Då drar pensionärerna sig tillbaka som björnar till idet och låter mig vara. Och om de fortsätter ska jag pierca mig på ögonlocken eller något annat drastiskt som de inte gillar. Bara för att få slippa höra om morgonkrämpor, bussköer och läkare man ska vrida nacken på, precis som med hönorna.
För de senaste dagarna har jag på något mystiskt sätt förvandlats till en pensionärsmagnet i deluxemodell. På något knasigt vis drar jag till mig alla pensionärer som promenerar i denna nordliga stad. Gråhåriga eller inte, krokiga eller raka, rullator eller ej. Ja, alla sorter som går att finna på en PRO-konferens verkar vilja prata med mig.
Konstigt är det också. För jag har ju egentligen inte förändrats. Jag ler fortfarande lika vackert när de stiger på bussen och flyttar mig respektfullt när alla säten är upptagna. Precis som förut, inga konstigheter.
Däremot har jag ett par kryckor nu. Ett par stålpinnar som hjälper mig att hasa fram över stans kullerstenar och cementplattor för att kunna svepa dagens kopp latte. På grund av detta tror jag att pensionärerna gillar mig lite extra mycket. De kan prata om den bristande sjukvården, hur man ska vrida nacken av läkarna och hur jobbigt det kan vara att folk inte släpper förbi en på bussen. Hur krämporna alltid är som värst på morgonen och hur simning kan vara väldigt skönt för kroppen, för den blir ju så lätt.
Det bästa, eller sämsta, av allt är att de tror jag känner precis likadant.
Men jag har inga morgonkrämpor som är outhärderliga eller ouppklarade affärer med sjukvården. Och vad det gäller bussen så gör det inget att stå i kö, det klarar jag av bara jag får någonstans att sitta.
Men detta borde ju absolut få ett slut när jag slipper kryckorna. Då borde pensionärssamtalen med fjantiga mmmm till svar från min sida vara över. Då drar pensionärerna sig tillbaka som björnar till idet och låter mig vara. Och om de fortsätter ska jag pierca mig på ögonlocken eller något annat drastiskt som de inte gillar. Bara för att få slippa höra om morgonkrämpor, bussköer och läkare man ska vrida nacken på, precis som med hönorna.
torsdag 30 juli 2009
onsdag 29 juli 2009
tisdag 28 juli 2009
JAG SKULLE HA RINGT DIG IKVÄLL, MEN HANDEN FASTNADE FRAMFÖR MIG
Håkan bara gör det om och om igen. Förtrollar mig med vackra texter och fina melodier. Vad skulle jag göra utan dig Håkan. Vad skulle jag göra?
Idag satte jag en sked på näsan. För att spexa till det ännu mer provade jag med att sätta en sked på vardera kinden med. Det var jätteroligt..
Fast roligare var följande:
- Åååh, jag skulle haft en Percy-haka, sa jag när skeden inte fastnade på hakan
- Men det har du ju redan, sa Annie.
man tackar, man tackar.
måndag 27 juli 2009
I´M AN EMOTIONAL FREAK WITH A CRIPPLED HEART
Vet egentligen inte riktigt vad jag ska skriva just nu. Inget om denna video i alla fall. förutom att den är fantastisk. Moto Boy ska bli min man någon dag. Om han gillar kvinnor, svårt att säga faktiskt.
För övrigt har jag tänkt på en sak mest hela dagen. Ibland ser man lite döda fåglar överallt, en kråka där, en blåmes här, en fiskmås där. Undrar om fåglar kan få hjärtstillestånd mitt uppe i luften och störta rakt ner? Om så är fallet innebär det att en fiskmås skulle kunna störta ner i mitt huvud en dag. Hur trevligt skull det vara kanske?
söndag 26 juli 2009
MUSIC I WISH I HAD WRITTEN
Det finns så himla mycket ny musik att lyssna på, det gör mig lycklig.
Superlycklig, megalycklig, toklycklig, superduperlycklig, helt-sinnessjukt-lycklig.
Det är speciellt en spotifylista som går varm.
http://open.spotify.com/user/mjt/playlist/5JabDsZDv9pLZqkjXkwah0
I den finns underbara Moto Boy, Le Sport, The Lovekevins, Unarmed Enemies och Gentle Touch.
Nu ska jag klura ut hur jag får in alla låtarna i ipoden. Jag vet, ibland är jag allt busig.
Superlycklig, megalycklig, toklycklig, superduperlycklig, helt-sinnessjukt-lycklig.
Det är speciellt en spotifylista som går varm.
http://open.spotify.com/user/mjt/playlist/5JabDsZDv9pLZqkjXkwah0
I den finns underbara Moto Boy, Le Sport, The Lovekevins, Unarmed Enemies och Gentle Touch.
Nu ska jag klura ut hur jag får in alla låtarna i ipoden. Jag vet, ibland är jag allt busig.
IT´S THE LITTLE THINGS WE DO
Balkonghäng är överlägset det bästa att göra en söndag som denna. Solen stekte, pizzan mättade och musiken värmde. Kunde helt enkelt inte ha blivit så mycket bättre.
Jag hittade nämligen igen ett fantastiskt album idag på datorn: [ingenting], där Christopher Sander sjunger så vackert om livet att jag blir lite smått blödig.
Annars hänger jag med pappa-familjen nu och häromdagen när vi grillade åt jag ruccola och såg ut såhär.
Jag hittade nämligen igen ett fantastiskt album idag på datorn: [ingenting], där Christopher Sander sjunger så vackert om livet att jag blir lite smått blödig.
Annars hänger jag med pappa-familjen nu och häromdagen när vi grillade åt jag ruccola och såg ut såhär.
lördag 25 juli 2009
fredag 24 juli 2009
ÄPPELÖGA, JAG VILL INTE STÖRA MEN STOCKHOLM ÄR EN LIVLÖS PLATS NÄR DU INTE ÄR HÄR
Kan du gå som han
försök lyfta på din fot som han
flyta utan flyt som han
Kan du stoppa tid som han
be mig komma dit som han
få allt att kännas fint som han
Om du lyckas då kan det hända
att jag stannar över dagen
Och att jag följer med dig in till staden
åh för att minnas varför allt tog fart och
varför ingen sa att
Snart är det över
torsdag 23 juli 2009
ETT OSKRIVET BREV
Hej!
Äppelöga, jag vill inte störa men du det var alldelesför länge sedan vi sågs. Du har varit ute i världen i flera år, när jag stannade på mitt rum och såg dagarna gå. Det är en världsdel emellan klaraberg och dig, jag skulle springa efter men trampa snett.
Det är kanske konstigt att vi aldrig springer på varann mer. Jag hör alla steg i trappen, men inga går till min dörr. Vi väljer våra vägar, våra vägar väljer oss och inte ens vägarna vet vart de bär. Det gick upp för mig nån gång innan jul att du har gått vidare och träffat nån annan, ändå måste jag höra det gång efter annan. Här sitter jag och baddar såren med salt, det går åt helvete med allt, men en dag försvinner jag ur dina ögon som en svår och jobbig grej.
Si där ja! Nu har jag knåpat ihop ett litet stycke brev. Lite tokigt blir det allt att läsa det, men det gör inget. Till vem den är skriven vet jag faktiskt inte. Frågan kvarstår dock, vem kan lista ut vilka artister som döljer sig mellan raderna. Inget googlande, bara ren och skär briljans tack!
Äppelöga, jag vill inte störa men du det var alldelesför länge sedan vi sågs. Du har varit ute i världen i flera år, när jag stannade på mitt rum och såg dagarna gå. Det är en världsdel emellan klaraberg och dig, jag skulle springa efter men trampa snett.
Det är kanske konstigt att vi aldrig springer på varann mer. Jag hör alla steg i trappen, men inga går till min dörr. Vi väljer våra vägar, våra vägar väljer oss och inte ens vägarna vet vart de bär. Det gick upp för mig nån gång innan jul att du har gått vidare och träffat nån annan, ändå måste jag höra det gång efter annan. Här sitter jag och baddar såren med salt, det går åt helvete med allt, men en dag försvinner jag ur dina ögon som en svår och jobbig grej.
Si där ja! Nu har jag knåpat ihop ett litet stycke brev. Lite tokigt blir det allt att läsa det, men det gör inget. Till vem den är skriven vet jag faktiskt inte. Frågan kvarstår dock, vem kan lista ut vilka artister som döljer sig mellan raderna. Inget googlande, bara ren och skär briljans tack!
onsdag 22 juli 2009
OCH DU - SÅ VACKER ATT SINATRA SKULLE HA FALLIT VID DINA FÖTTER
Jag har grillat ikväll.
Tillsammans med en massa mysiga människor på en gräsplätt i en luddig liten park på Östermalm. Det var så mysigt, så mysigt. Kycklingen smakade fantastisk och salladen likaså. Så somrigt. Till och med rödvinet var gott. Gott Gottelligott!
Samtalsbyte.
Jag har funderat på en sak nu ett tag. En dag ska jag skriva ett helt brev bara citerat från olika låttexter. Det kommer vara Herr Krunegård, Mr. Hellström, Fröken Norlin och flera andra fantastiska musiker som fyller ut raderna. För dessa musiker är som poeter. Tonsatta poeter som sjunger om känslor eller tankar som fyller mitt lilla huvud stundtals och som ofta får mig att sväva fram på hubbabubbafärgade moln. Därför ska jag från och med idag skriva ner varenda textrad som jag tänker på och lägga ut de här i bloggen. Som ett brev. Ett brev från mig till dig.
Tillsammans med en massa mysiga människor på en gräsplätt i en luddig liten park på Östermalm. Det var så mysigt, så mysigt. Kycklingen smakade fantastisk och salladen likaså. Så somrigt. Till och med rödvinet var gott. Gott Gottelligott!
Samtalsbyte.
Jag har funderat på en sak nu ett tag. En dag ska jag skriva ett helt brev bara citerat från olika låttexter. Det kommer vara Herr Krunegård, Mr. Hellström, Fröken Norlin och flera andra fantastiska musiker som fyller ut raderna. För dessa musiker är som poeter. Tonsatta poeter som sjunger om känslor eller tankar som fyller mitt lilla huvud stundtals och som ofta får mig att sväva fram på hubbabubbafärgade moln. Därför ska jag från och med idag skriva ner varenda textrad som jag tänker på och lägga ut de här i bloggen. Som ett brev. Ett brev från mig till dig.
Avslutningsvis måste jag bara påpeka hur mycket jag faktiskt saknar Rassemannens alla musikquiz. Jag vill ligga på hans lägenhetsgolv igen med en glitterpenna i handen och bara sopa bananan med allihopa, igen!
DESSA JEANS OCH GYMNASTIKSKOR LOVAR LUST OCH FÄGRING STOR
Jag kan inte få nog av Peggy Lejonhjärta. Så är det.
Här sitter jag och lyssnar på Andreas mysiga blueslista. Ska snart klicka mig vidare till Marcus lista. Listan som jag har lovat att inte dissa. Men listan som innehåller E-type vilket gör det svårt att inte smådissa i alla fall.
Så här löd i alla fall hans försvarstal:
p.s. Om du undrar vad E-type gör där, så är det för att det är världens bästa refräng!! Så det så!!
För övrigt har jag varit hos världens mysigaste Saren i Sundsvalls mysigaste lägenhet med Njurundas mysigaste Krille. Det var även veckans hittils mysigaste kväll.
Vi drack passionsfruktste, åt vattenmelon, knaprade på mina hembakta chokladdoppade biscottisar och gluttadepå Allsång. Det sistnämnda var desvärre fruktansvärt.
Vi gjorde även ett halvhjärtat försök att kika på Morden i Midsomer och la sedan ner det för att bläddra bland Sarens alla gamla bilder på datorn. Då hade även Indals mysigaste Elin slutit upp och förgyllt vår tisdagkväll.
Det är sjukt hur mycket man förändras med åren alltså. Fanns verkligen en hel del knasiga bilder att välja mellan inför diverse kommande jämna födelsedagar.
Nu taggar jag däremot för grillning i dubbel bemärkelse. För imorgon ska jag grilla min kropp på förmiddagen och en kycklingfilé på eftermiddagen. God natt!
Så här löd i alla fall hans försvarstal:
p.s. Om du undrar vad E-type gör där, så är det för att det är världens bästa refräng!! Så det så!!
För övrigt har jag varit hos världens mysigaste Saren i Sundsvalls mysigaste lägenhet med Njurundas mysigaste Krille. Det var även veckans hittils mysigaste kväll.
Vi drack passionsfruktste, åt vattenmelon, knaprade på mina hembakta chokladdoppade biscottisar och gluttadepå Allsång. Det sistnämnda var desvärre fruktansvärt.
Vi gjorde även ett halvhjärtat försök att kika på Morden i Midsomer och la sedan ner det för att bläddra bland Sarens alla gamla bilder på datorn. Då hade även Indals mysigaste Elin slutit upp och förgyllt vår tisdagkväll.
Det är sjukt hur mycket man förändras med åren alltså. Fanns verkligen en hel del knasiga bilder att välja mellan inför diverse kommande jämna födelsedagar.
Nu taggar jag däremot för grillning i dubbel bemärkelse. För imorgon ska jag grilla min kropp på förmiddagen och en kycklingfilé på eftermiddagen. God natt!
tisdag 21 juli 2009
måndag 20 juli 2009
HAJEN
Världens vackraste Hajen kommer till popaganda. Jag blir så lycklig, så lycklig. Denna låt går nu i alla fall varm hemma hos mig. Men den finns en till godbit på myspace med: Svensken.
Ut och leta min vän, de är det värt!
Idag fick jag vattenplaning med ena kryckan. Det var väldigt läskigt faktiskt. Stålpinnen med gummiplutten nertill bara gled okontrollerat iväg i den gigantiska vattenpölen som var lika stor som självaste Stilla havet. Men jag klarade mig utan större skador, bara lite hjärtsnörp.
Så nu vet ni det i alla fall.
söndag 19 juli 2009
THE LORD OF THE FLIES
Åh jag skulle precis sätta igång med att blogga om något grymt intressant.
Men vad händer?
Jo. Det dyker upp en äcklig och lagomt störd fluga på dataskärmen. Jag börjar den långa kampen med att få bort den genom att vifta frenetiskt med handflatan framför den. Inget händer.
Jag byter taktik och går över till att sprätta med fingret och bokstavligen skjuta bort den från skärmen. Den återvänder. Jag går in för total massaker genom den farliga mosattacken, helt hänsynslöst kastar jag mig på skärmen för att krossa den lilla insektskroppen med mitt pekfinger eller min handflata. Spelar ingen roll med vad, bara det dödar. Den överlever.
För en liten kort paus ger jag upp och betraktar den svarta pricken som kilar fram över bakgrunden, inser att den hoppar upp en centimeter eller två varenda gång jag pekar med mussymbolen på stället där den befinner sig, och ger upp igen.
Nu har jag gett upp på riktigt. Det är fantastiskt fascinerande och irriterande hur en liten insektskropp på en dataskärm verkligen kan förgylla och förarga min lördagskväll.
Oerhört fascinerande.
Men vad händer?
Jo. Det dyker upp en äcklig och lagomt störd fluga på dataskärmen. Jag börjar den långa kampen med att få bort den genom att vifta frenetiskt med handflatan framför den. Inget händer.
Jag byter taktik och går över till att sprätta med fingret och bokstavligen skjuta bort den från skärmen. Den återvänder. Jag går in för total massaker genom den farliga mosattacken, helt hänsynslöst kastar jag mig på skärmen för att krossa den lilla insektskroppen med mitt pekfinger eller min handflata. Spelar ingen roll med vad, bara det dödar. Den överlever.
För en liten kort paus ger jag upp och betraktar den svarta pricken som kilar fram över bakgrunden, inser att den hoppar upp en centimeter eller två varenda gång jag pekar med mussymbolen på stället där den befinner sig, och ger upp igen.
Nu har jag gett upp på riktigt. Det är fantastiskt fascinerande och irriterande hur en liten insektskropp på en dataskärm verkligen kan förgylla och förarga min lördagskväll.
Oerhört fascinerande.
lördag 18 juli 2009
WHERE IS LIFE IN THIS TOWN?
Man vet att man är hemma för stan är likadan, man vet att man är hemma men det är ändå inte samma sak.
Dag 2 uppe i de norrländska skorgarna.
Läget: Dött
Status: Trött
Annars: På östfronten intet nytt
Jag borde egentligen inte vara särskilt förvånad över detta fenomen. Jag menar, jag har ju bott här uppe de senaste 20 åren och under alla dessa år har det alltid varit lika folktomt på gatorna oavsett tid på dygnet eller dagen i veckan. Men just nu känns det överdrivet konstigt om jag ska vara ärlig. Det är fredag. Det är sommar. Det är varmt. Det är ljust ute till klockan blir tolv, då blir det lite mörkare i en timme eller två innan solen tittar fram igen.
Stan är så förbannat tråkig, den liksom bara spottar ur sig all tråkighet som bara går att frambringa. Visst finns det roliga människor att hänga med här, men varför ska stan vara så förbannat tråkig. Det ska vara möjligt att gå på gatan en sensommarkväll och möta människor. Inga stendrakar som är färglatt målade eller skator som käkar pommesrester från glasskiosken bredvid statyn. Lite liv och rörelse kanske?
Shit, nu kanske jag låter sjukt nedvärderande över Sundsvall. Stan är inte så jäkla dålig, helt okej liksom. Finns ju en hel del härliga människor att hänga med här och varenda sten, träd och parkbänk ger mig både härliga och knasiga minnen att tänka på. Busskuren där Robin höll låda på mösspåtagningen, Norra där vi grillade hamburgare och drack cider ur plastmuggar, Klaras soffa efter en blöt kväll på Gatufesten. Och så vidare. Det är så himla härligt att minnas tillbaka, samtidigt som det är lite skrämmande att tiden verkligen rusar fram. Vad kommer jag minnas tillbaka om 1 eller 2 år? 2 eller 4 månader?
Nä nu räcker det med sentimentalt jäkla trams. God natt!
Dag 2 uppe i de norrländska skorgarna.
Läget: Dött
Status: Trött
Annars: På östfronten intet nytt
Jag borde egentligen inte vara särskilt förvånad över detta fenomen. Jag menar, jag har ju bott här uppe de senaste 20 åren och under alla dessa år har det alltid varit lika folktomt på gatorna oavsett tid på dygnet eller dagen i veckan. Men just nu känns det överdrivet konstigt om jag ska vara ärlig. Det är fredag. Det är sommar. Det är varmt. Det är ljust ute till klockan blir tolv, då blir det lite mörkare i en timme eller två innan solen tittar fram igen.
Stan är så förbannat tråkig, den liksom bara spottar ur sig all tråkighet som bara går att frambringa. Visst finns det roliga människor att hänga med här, men varför ska stan vara så förbannat tråkig. Det ska vara möjligt att gå på gatan en sensommarkväll och möta människor. Inga stendrakar som är färglatt målade eller skator som käkar pommesrester från glasskiosken bredvid statyn. Lite liv och rörelse kanske?
Shit, nu kanske jag låter sjukt nedvärderande över Sundsvall. Stan är inte så jäkla dålig, helt okej liksom. Finns ju en hel del härliga människor att hänga med här och varenda sten, träd och parkbänk ger mig både härliga och knasiga minnen att tänka på. Busskuren där Robin höll låda på mösspåtagningen, Norra där vi grillade hamburgare och drack cider ur plastmuggar, Klaras soffa efter en blöt kväll på Gatufesten. Och så vidare. Det är så himla härligt att minnas tillbaka, samtidigt som det är lite skrämmande att tiden verkligen rusar fram. Vad kommer jag minnas tillbaka om 1 eller 2 år? 2 eller 4 månader?
Nä nu räcker det med sentimentalt jäkla trams. God natt!
torsdag 16 juli 2009
DEN HÄR STAN SOM GÖR MIG SÅ HÖG, DEN HÄR STAN KAN FÅ MIG SÅ LÅG, DEN HÄR STAN FÅR ALDRIG NOG
Nä men, nu är jag hemma i Sundsvall igen. Känns konstigt skönt samtidigt som det är knasigt på ett annat sätt. Det är som att jag aldrig kan befinna mig på sätt plats vid rätt tillfälle.
Aldrig rätt tid, aldrig rätt plats.
Det kommer aldrig finnas nåt som heter rätt tid rätt plats
Det kommer aldrig finnas nåt som heter rätt tid rätt plats
Så sjunger Mr. Krunegård och så trallar jag. Det finns nämligen folk, eller en folk, kvar i linkan som jag vill träffa lite mer, lite mer än en sväng på stadens gator när månen lyste starkt och sommaren doftade härligt. Vet att jag skriver lite kryptiskt nu, just like it! Hörde nämligen på P3 häromdagen att man inte ska hänga ut folk på bloggen. Så nu gör jag det inte, jag lever på den säkra sidan.
I alla fall, Samtalsbyte!
Jag lyssnade på länkarna som anonym 1 och anonym 2 skickade mig igår. Tack!
Det var faktiskt bara en av låtarna som jag hade hört tidigare och det var vackra Melissa Horn. Som utlovat men kort och gott: Hon är fantastisk, sjunger så att kroppen blir alldeles varm och får mig att gråta en skvätt om det behövs.
Peggy Lejonhjärta var däremot en nyhet i mitt musikförråd. Men Gud så fantastiskt bra dom var. Är skyldig dig ett tack anonym 2. tack!
Personligen mindes jag en fin gammal bit idag när jag satt i bilen påväg norrut. The Sound of arrows - M.A.G.I.C
onsdag 15 juli 2009
STUCK ON YOU
Stuck on you
Ive got this feeling down
Deep in my soul
That I just cant lose
Ive got this feeling down
Deep in my soul
That I just cant lose
I morse när jag vaknade hade jag en liten textrad på tungan som jag glatt trallade på när solen sken in genom persiennerna. Överaskande nog var det varken LasseW eller Eldkvarn som jag lyssnade på till sömnen kom krypande över mig igår kväll.
För den som inte vet, inklusive mig, så är det en låt av Lionel Richie. Jag däremot kände igen låten från en skön remix av Marc´Oh. Den finns på spotify för den som orkar leta.
I och med detta har jag nu insett att mitt musikområde är fruktansvärt brett. Jag lyssnar i princip på allt möjligt som går att lyssna på. Det är nog faktiskt lättare att lista saker som jag inte riktigt diggar: Country, klassisk, Hiphop, Dansband. Det är i alla fall olika genrer som jag har provat mig fram i. Just nu klickar jag mig däremot igenom Andreas underbara blueslista på spotify. Spännande, spännande.
Nä men, nu kom jag på en ganska fantastisk idé. Jag känner för att utmana dig, kära läsare, i en liten vad-angelica-lyssnar-på-för-musik-tävling. Du länkar mig till något youtubeklipp/spotifylänk/vanlig länk som innehåller någon form av musikstycke som jag kan förhoppningsvis aldrig har hört förut. Har du otur och jag har hört tonerna redan så kan jag skriva en kort liten recension om den. Alla vinner på det. Eller främst jag.
Så music maestro!
INNAN MÖRKRET FALLER, SKA JAG LÄMNA NÅGRA VARMA RADER
Nu är jag framme i Linkan igen. Gör ett litet gästspel i denna platta stad under 2 dagar ungefär.
Det känns himla skönt att vara hemma. Bara sitta i lägenheten och veta var alla sakerna befinner sig, spotifya som en dåre och prata tok med flickorna.
Däremot höll jag på att få spunk tidigare ikväll när jag hälsade på hos Linnsan. Som vanligt var det förfest på schemat och musik skulle spelas. Jag fick förtroendet att välja musiken och kände äntligen en viss lättnad över att styra upp skiten. Tre låtar vad allt jag hann med innan någon tar över och spelar 90-talets trashigaste låtar. Det var alltså all skit som samlas upp på de där most wanted skivorna som ges/gavs ut varenda år. En glimt av hopp dök upp i mitt indiehjärta när datorn togs över av den snygga badvakten och jag hann tänka: Ja, spela något bra och gör dig själv helt perfekt!
Men, stor besvikelse. Glenmark, Eriksson & Strömstedt är ett band som jag totalvägrar att lyssna på och när det spelas en argentisk version av det svenska bandet så kollapsar jag totalt. Det är så många fel som det bara går att pricka in. Jag orkar inte ens skriva om det mer. Usch!
Nä, men jag skulle i alla fall vilja lämna några varma rader innan jag går och lägger mig.
Jag saknar er. Ja, ni där hemhemma.
Det känns himla skönt att vara hemma. Bara sitta i lägenheten och veta var alla sakerna befinner sig, spotifya som en dåre och prata tok med flickorna.
Däremot höll jag på att få spunk tidigare ikväll när jag hälsade på hos Linnsan. Som vanligt var det förfest på schemat och musik skulle spelas. Jag fick förtroendet att välja musiken och kände äntligen en viss lättnad över att styra upp skiten. Tre låtar vad allt jag hann med innan någon tar över och spelar 90-talets trashigaste låtar. Det var alltså all skit som samlas upp på de där most wanted skivorna som ges/gavs ut varenda år. En glimt av hopp dök upp i mitt indiehjärta när datorn togs över av den snygga badvakten och jag hann tänka: Ja, spela något bra och gör dig själv helt perfekt!
Men, stor besvikelse. Glenmark, Eriksson & Strömstedt är ett band som jag totalvägrar att lyssna på och när det spelas en argentisk version av det svenska bandet så kollapsar jag totalt. Det är så många fel som det bara går att pricka in. Jag orkar inte ens skriva om det mer. Usch!
Nä, men jag skulle i alla fall vilja lämna några varma rader innan jag går och lägger mig.
Jag saknar er. Ja, ni där hemhemma.
måndag 13 juli 2009
Så var det över. En heldag på liseberg med parkbänksutprovning som enda målet i sikte och kryckorna stadigt placerade vid kroppen. Låter kanske som en fantastiskt tråkig och trist dag, men det var det inte. Den blandade och gav om man säger så.
Toppen av allt var nog när dagen närmade sig sitt slut och musiken satte igång på Polketten, en söt liten dansbana i utkanten av all popcorn-os. Där parkerade jag min söta lilla rumpa för att kika på när Nathalie stuffade runt bland alla medelålders människor som lärde sig bugga. 20 minuter senare kliar det obehagligt i mina öron av all dansbandsmusik som frätande strålar ut från högtalarna i takt till danslärarens nasala stämma: framsteg, baksteg, framsteg, baksteg...
Men. Jag sitter kvar. Något obegripligt märkligt och läskigt har hänt med min kropp. I 2 ½ timme sitter jag kvar. Ur högtalara fullkomligt vrålar någon Carina, du är den vackraste kvinnan jag någonsin mött. När jag har dig vid min sida går mina tankar aldrig i rött, eller något liknande som Flamingokvintetten eller Lasse Stefanz, observera z:a tecknet(!), hade kunnat klämma ur sig.
Det är för övrigt ganska fascinerande det där med dansbandsmusik. Hur tänker de egentligen när de väljer sina namn? Ta Lasse Stefanz som exempel igen. Tror de att genom att placera ett z:a på slutet så breddas deras publik så enormt att alla från 13-75 jordsnurrar diggar dom stenhårt. Och hur kommer det sig egentligen att de har placerat ett z:a just i slutet bara. Det är ju ganska uppenbart att det ersätter s:et. Men borde det då inte ersätta alla s:en.
Lazze Ztefanz, lite mer käckt tycker jag. Lite mer grekiskt på något vis.
Toppen av allt var nog när dagen närmade sig sitt slut och musiken satte igång på Polketten, en söt liten dansbana i utkanten av all popcorn-os. Där parkerade jag min söta lilla rumpa för att kika på när Nathalie stuffade runt bland alla medelålders människor som lärde sig bugga. 20 minuter senare kliar det obehagligt i mina öron av all dansbandsmusik som frätande strålar ut från högtalarna i takt till danslärarens nasala stämma: framsteg, baksteg, framsteg, baksteg...
Men. Jag sitter kvar. Något obegripligt märkligt och läskigt har hänt med min kropp. I 2 ½ timme sitter jag kvar. Ur högtalara fullkomligt vrålar någon Carina, du är den vackraste kvinnan jag någonsin mött. När jag har dig vid min sida går mina tankar aldrig i rött, eller något liknande som Flamingokvintetten eller Lasse Stefanz, observera z:a tecknet(!), hade kunnat klämma ur sig.
Det är för övrigt ganska fascinerande det där med dansbandsmusik. Hur tänker de egentligen när de väljer sina namn? Ta Lasse Stefanz som exempel igen. Tror de att genom att placera ett z:a på slutet så breddas deras publik så enormt att alla från 13-75 jordsnurrar diggar dom stenhårt. Och hur kommer det sig egentligen att de har placerat ett z:a just i slutet bara. Det är ju ganska uppenbart att det ersätter s:et. Men borde det då inte ersätta alla s:en.
Lazze Ztefanz, lite mer käckt tycker jag. Lite mer grekiskt på något vis.
söndag 12 juli 2009
HIT THE MUSIC PLAY ON
Två fantastiskt härliga låtar är vad jag bjuder på ikväll..
Nu ska jag däremot kika på Sommaren med Lykke som ligger på PSL, mysigt värre.
Nu ska jag däremot kika på Sommaren med Lykke som ligger på PSL, mysigt värre.
THERE IS NO TIME FOR US
Så. Nu har jag äntligen kikat på filmen Broder Daniel Forever. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om den filmen faktiskt. Den är absolut inte att rekomendera till människor som inte är speciellt insatta i vad Broder Daniel är och vad de står för.
Jag låg på gränsen. Ibland förstod jag inte alls vad filmen ville få fram under de 70 minuterna som den spelades. Men sedan talade Henrik. Med sin vackra göteborgsdialekt sa han så många vackra saker och förklarade så många oförklarliga saker. Han är en fin man, en fin poet.
För övrigt så längtar jag hem nu, hemhem alltså.
fredag 10 juli 2009
But your lips spoke gold and honey, that´s why I´m happy when it rains
Det regnar. Stora tunga droppar faller ner från den annars så blåa himlen här i Stenungsund. Idag får det bli mer shopping, däremot nere på Stenungstorg. Tror att det ska finnas en liten secondhand-butik där. Spännande, spännade.
torsdag 9 juli 2009
I need someone to remind me, I need someon to forget
Idag har jag lyxat till det för mig själv. Lyx i form av vackra pastellfärgade underkläder. Som vanligt är bilden taskigt tagen och det är förträffligt synd eftersom jag vanligtvis inte visar mig i bara underkläderna. Med andra ord kommer det nog bli svårt för er att se hur dom egentligen ser ut. Fast vem vet, någon lyckligt lottad kanske det finns.Nåja, nog om detta. Hur har dagen sett ut?
Besökte Götets utbud av affärer idag. Hann beta av Beyond Retro, Solo, Monki och alla de andra vanliga affärerna (Sedan strejkade benet och började svälla som hos Greta 97+). Pinsamt nog inte Weekday, vilket fräter stora hål i min redan så sargade själ. Får ta igen det tusen gånger om till hösten.
Jag vet att jag skrivit detta förut men det tål att skrivas igen. Deportees senaste album är fantastisk, underbar, vacker, lycklig, ljusgrön, varm.. Det finns så många adjektiv att ösa över detta album att jag får lite problem. Sedan denna låt, Tell it to me like you told it to them, den ställer till det ännu mer för mig.
Så lyssna på låten nu. Det är i alla fall vad jag ska göra för 5 natten i rad innan jag somnar..
onsdag 8 juli 2009
Catching up
Det är alltid lika roligt att hitta härliga musikfynd. Nu är det They live By Night som går på repeat hos mig. Denna video är fantastisk på alla olika sätt.
Glömde skriva en sak igår.
Efter operationen är jag tvungen att ta en spruta i magen, en gång om dagen, i 10 dagar.
Tyck synd om mig nu, för sprutor är verkligen det värsta jag vet. Min stora skräck, min akilleshäl. Jag skulle aldrig klara av att bli diabetiker.
Nu när jag redan är igång och klagar så skulle jag vilja säga att jag har ont i min rygg med. Sov ganska illa inatt faktiskt. Jag tror att jag kommer bli en fantastiskt bra pensionär märker jag nu. Jag menar, jag är kapabel till att klaga över kroppsliga smärtor redan vid 20-års ålder, jag sover stundtals middag och gillar ibland att käka findus barnmat (iof efterrätterna).
Nej. Nu ska jag ta tag i dagen och göra något. Som det ser ut nu blir det inhandling av mat.
Efter operationen är jag tvungen att ta en spruta i magen, en gång om dagen, i 10 dagar.
Tyck synd om mig nu, för sprutor är verkligen det värsta jag vet. Min stora skräck, min akilleshäl. Jag skulle aldrig klara av att bli diabetiker.
Nu när jag redan är igång och klagar så skulle jag vilja säga att jag har ont i min rygg med. Sov ganska illa inatt faktiskt. Jag tror att jag kommer bli en fantastiskt bra pensionär märker jag nu. Jag menar, jag är kapabel till att klaga över kroppsliga smärtor redan vid 20-års ålder, jag sover stundtals middag och gillar ibland att käka findus barnmat (iof efterrätterna).
Nej. Nu ska jag ta tag i dagen och göra något. Som det ser ut nu blir det inhandling av mat.
tisdag 7 juli 2009
Göteborg!
Tanken var att jag skulle skriva äntligen hemma här. Ätnligen min egna säng. Äntligen krama guldfiskarna genom glasskålen. Äntligen, äntligen, äntligen...
Istället sitter jag nu hemma i min Mammas kusins lägenhet en bit utanför Göteborg med ett knä lika stor som en badboll, big size. Nu kanske det låter som att jag tycker hela livet är piss i pottan. Men så är det inte. Det är gött att vara här nere på västkusten. En pizza gosar varmt i min mage medan jag spelar fin musik. Däremot bultar knät lite irriterande.
Planerna för veckan är alltså följande: Broder Daniel - Forever.
Den filmen ska jag se. Sista visningsdagen är torsdag så har jag inte bloggat om den innan kommer en grym recension på torsdagskvällen.
Annars då? Operationen gick prima. Mitt annars så mosade korsband är nu utbytt mot en liten sena från knät, lika stor som en pommesfrittes ungefär. Så sa i alla fall min doktor Lars.
Jag snodde en affisch i Oskarshamn. Det var Jonathan Johansson som poserade stolt på det pappersarket. Jag tror faktiskt att mamma skämdes lite över mig när jag skulle ta det. För hon skulle bestämt stanna på rummet under tiden. Äsch, ska det va så ska det va.
Nu orkar jag inte skriva mer. Ska ta en av mina roliga piller och träna benet lite.. Yeah!
Bjussar på en skön liten bild så länge.
Landstingets underkläder, underbart luftiga!
Istället sitter jag nu hemma i min Mammas kusins lägenhet en bit utanför Göteborg med ett knä lika stor som en badboll, big size. Nu kanske det låter som att jag tycker hela livet är piss i pottan. Men så är det inte. Det är gött att vara här nere på västkusten. En pizza gosar varmt i min mage medan jag spelar fin musik. Däremot bultar knät lite irriterande.
Planerna för veckan är alltså följande: Broder Daniel - Forever.
Den filmen ska jag se. Sista visningsdagen är torsdag så har jag inte bloggat om den innan kommer en grym recension på torsdagskvällen.
Annars då? Operationen gick prima. Mitt annars så mosade korsband är nu utbytt mot en liten sena från knät, lika stor som en pommesfrittes ungefär. Så sa i alla fall min doktor Lars.
Jag snodde en affisch i Oskarshamn. Det var Jonathan Johansson som poserade stolt på det pappersarket. Jag tror faktiskt att mamma skämdes lite över mig när jag skulle ta det. För hon skulle bestämt stanna på rummet under tiden. Äsch, ska det va så ska det va.
Nu orkar jag inte skriva mer. Ska ta en av mina roliga piller och träna benet lite.. Yeah!
Bjussar på en skön liten bild så länge.
Landstingets underkläder, underbart luftiga!söndag 5 juli 2009
What clowns are we
Okej.
Nu har jag packat färdigt. Väskan är verkligen i fetaste laget och jag blir absolut inte förvånad om sömmarna spricker någonstans på vägen mellan linkan och Oskarshamn.
Schemat för de kommande veckorna ser följande ut:
Operation. Biltur till Göteborg. Broder Daniel Forever. Släktträff/50-årsfest/75-årsfest. Liseberg. Biltur mot Linkan. Pippi och jag i Vimmerby. Biltur mot Norpan. Girafferna och jag i Kolmården. Biltur mot Sundsvall.
Men se där tar det stopp. Jag har ingen aning vad jag ska göra hemma i Sundsvall. Alla jag känner där hemma jobbar och jag har blivit handikappad vid de laget. Detta innebär att jag säkert inte kommer upp i en hastighet på över 5 km/h med mina kryckor och bara dejtar soffan/solstolen 24-7.
Nehepp. Nu ska jag proppa ipoden full med musik så att den också blir i fetaste laget. Bloggar väl antagligen om si sådär 4-5 dagar. Det visar sig.
Smell ya later!
Nu har jag packat färdigt. Väskan är verkligen i fetaste laget och jag blir absolut inte förvånad om sömmarna spricker någonstans på vägen mellan linkan och Oskarshamn.
Schemat för de kommande veckorna ser följande ut:
Operation. Biltur till Göteborg. Broder Daniel Forever. Släktträff/50-årsfest/75-årsfest. Liseberg. Biltur mot Linkan. Pippi och jag i Vimmerby. Biltur mot Norpan. Girafferna och jag i Kolmården. Biltur mot Sundsvall.
Men se där tar det stopp. Jag har ingen aning vad jag ska göra hemma i Sundsvall. Alla jag känner där hemma jobbar och jag har blivit handikappad vid de laget. Detta innebär att jag säkert inte kommer upp i en hastighet på över 5 km/h med mina kryckor och bara dejtar soffan/solstolen 24-7.
Nehepp. Nu ska jag proppa ipoden full med musik så att den också blir i fetaste laget. Bloggar väl antagligen om si sådär 4-5 dagar. Det visar sig.
Smell ya later!
fredag 3 juli 2009
torsdag 2 juli 2009
Step back and watch the sweet thing
Jisses vilken dag alltså.
Jag har precis kommit hem och det sjuka är att jag lämnade min skokartong för precis 12 timmar sedan. Jobbade som sagt frukost idag och det var ungefär lika roligt som att knyta skosnörena med boxarhandskar. Ganska beiget med andra ord.
Trots att själva jobbandet var råtrist var det ändå kul att hänga i köket idag. Ena kocken spelade skivor som aldrig förr. Det var Slipnot och InFlames. Till slut kom Foo Fighters och jag kunde äntligen andas ut efter ungefär 1 timme av växande panikkänsla.
Efter jobbet drog jag till tilda och fortsatte att arbeta stenhårt på min bränna.
Det går sådär om jag ska vara ärlig. Känns som jag har stått och stampat på samma ställe nu i säkerligen 2 dagar. Trots att grilloljan åkte på tidigt. Ack så trist!
(Micke, detta innebär att du kan lämna tillbaka sollampan nu. Att sitta på eniro gör ändå att du vinner tävlingen. Inget slår en kroatienbränna. Inget)
Nu vill jag inte skriva mer. Kan avsluta med att jag blivit kär. I en låt.
Happy when it rains - Jesus and Mary Chain (Ja men visst, det går att klicka)
Jag har precis kommit hem och det sjuka är att jag lämnade min skokartong för precis 12 timmar sedan. Jobbade som sagt frukost idag och det var ungefär lika roligt som att knyta skosnörena med boxarhandskar. Ganska beiget med andra ord.
Trots att själva jobbandet var råtrist var det ändå kul att hänga i köket idag. Ena kocken spelade skivor som aldrig förr. Det var Slipnot och InFlames. Till slut kom Foo Fighters och jag kunde äntligen andas ut efter ungefär 1 timme av växande panikkänsla.
Efter jobbet drog jag till tilda och fortsatte att arbeta stenhårt på min bränna.
Det går sådär om jag ska vara ärlig. Känns som jag har stått och stampat på samma ställe nu i säkerligen 2 dagar. Trots att grilloljan åkte på tidigt. Ack så trist!
(Micke, detta innebär att du kan lämna tillbaka sollampan nu. Att sitta på eniro gör ändå att du vinner tävlingen. Inget slår en kroatienbränna. Inget)
Nu vill jag inte skriva mer. Kan avsluta med att jag blivit kär. I en låt.
Happy when it rains - Jesus and Mary Chain (Ja men visst, det går att klicka)
onsdag 1 juli 2009
Let the beat control you
Åh! Nu har mina andra beställningar kommit. Har däremot inte riktigt tid att sätta mig ner och lyssna/kika på dom nu. Men det gör jag imorgon bitti, alldeles för mig själv. Kommer bli fantastiskt mysigt.
Dagen känns lite bättre än igår. Men bara lite.
Kan kanske bero på att den snygga vaktmästaren jobbade idag igen och att vi faktiskt pratade med varandra. "Har du kanske corren där någonstans i högen". Så löd i alla fall icebreakern.
Nice!
Däremot vet jag inte vad han heter, vi presenterade oss aldrig. Man glömmer liksom bort det när man går omkring med en namnskylt på bröstet. Men jag tror han hette David. Får stirra på hans namnskylt imorgon.
Nej, nog om detta. Nu ska jag bege mig ner till stan för att uträtta några ärenden.
Ikväll kanske det blir utebio i trädgårdsföreningen. Gratis är gott.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)