INGENTING ÄR VETTIGT 03:30

Jag har haft ett litet bloggstopp. I know.
Men det har varit både omedvetet, medvetet och välbehövligt. Inte för att det någonsin har varit ett tvång att skriva så här, med svarta figurer på en vit digital bakgrund. Men bristen på skrivlust har berott på flera olika saker.

1. Känner att jag egentligen inte har haft något som jag vill skriva här. Jag menar, saker som jag har gått omkring och funderat på nu i höstvindarna har jag istället pratat om. Verbalt liksom. Det blir lite mer mysigt och socialt på det sättet, speciellt om det är en eller två glas chai inblandat.

2. Jag vet inte vilka som läser. Eller, några vet jag nog. Men ibland händer det att jag pratar med människor jag inte riktigt känner och de säger: "Ja, men jag läste det på bloggen." Det gör att det blir lite läskigt, att jag inte riktigt vet vad jag kan skriva. Det är som att någon har hittat en pytteliten lucka in till mitt huvud som kan besökas utan att behöva plingas på först. Mitt eget fel, jag vet. Men det skulle kännas lite bättre om någon, bara någon, skrev "Hej, jag läser din blogg /Markus Krunegård". Att Krunis läser skulle i och för sig vara en dröm iklädd en rosa tyllkjol med smak av smultron och citronglass. Det skulle lukta våta rosor och nyfallen snö med, på samma gång.

3. Jag har nog inte riktigt haft tid heller. Höstvindarna här i Linköping blåser värre än vanligt och snart har hela oktober blåst bort. Det går så galet fort att jag inte riktigt hinner med att rensa tankarna, skriftligt. Jag fryser om nästippen också.

4. Allt digitalt är så fult. Jag vill skriva vackert för hand. Med snirkliga bokstäver av svart bläck på naturblekt papper som frambringar rafsande ljud när man drar pennan över. Eller en gammal skrivmaskin skulle också gå bra. Så det smattrar härligt när man klickar på tangenterna och plingar mysigt när man skrivit ut till kanten.

5. Det känns trist att skriva om saker jag funderar på. De är så mycket finare i mitt huvud. Där kan jag mycket tydligare höra hur rösterna låter, hur ögonen ser ut, hur musiken gör mig lycklig, hur bra kyssen smakar, hur fin jag är i den nya halsduken som ser ut som en godisrem, hur god maten egentligen blev förra helgen, hur fina löven är när de trillar av träden och i slow-motion faller ner mot marken. Allt blir verkligen så himla mycket tydligare. För mig.