SÅ NÄRA FÅR INGEN GÅ

Det väntas Kent-månader.. I dubbel bemärkelse.

Bemärkelse ett uttrycker sig genom att de gamla rävarna återigen släpper en ny skiva. Läste det på PSL imorse och kunde verkligen inte haft en bättre start på dagen. Töntarna släpps imorgon och Röd släpps om en månad ungefär. Vackert!

Bemärkelse två.
Det närmar sig grå-höst. Dvs. löven trillar spöklikt av träden och kletar ner asfalten innan frosten hänsynslöst våldtar hela omgivningen. Då spelar jag Kevlarsjäl. Den påminner mig om gula löv som sakta seglade ner från träden i sundsvalls jobbigaste backe som ledde till skolan. Det var två år sedan. 730 dagar. När frosten har gjort färdigt sitt arbete och lämnat brytna grässtrån efter sig, då kommer jag spela Cowboys. Den är ett hustak på skolan, jag i min ensamhet med en fleecefilt runt kroppen och en brännande tekruka i knät. Där satt jag och tittade på soluppgången vid hamnen och tänkte på filmkyssar.

När sedan första snön faller, då kommer jag spela Beskyddaren. Doften av Chai-te kommer göra sig extremt påmind och jag kommer bli alldeles varm på låren. För just så satt jag, för två år sedan. 730 dagar sedan. Med laptopen i knät, ett duntäckerunt kroppen, drack Chai-te och blev ruskigt förälskad. Bland annat i Jocke Berg. Efter Beskyddaren spelar jag Berg&Dalvana. Då kommer jag känna doften av smält snö i bussen, rädslan kommer göra sig påmind. Rädslan av att hjulen inte ska greppa i halkan och slunga oss tillbaka ner för backen till rondellen vid IP. Tillslut kommer jag spela Utan dina andetag. Då är jag nog framme i februari någon gång. Då kommer jag gråta lite för mig själv och tänka hur fantastiskt vackert det var på min första Kent-konsert. Hur vacker Jocke sjöng om luftömda lungor, klockor som stannat och fjädrar som fladdrar förbi. Sedan kommer Mars och jag spelar Columbus i samma takt som snön töar bort.
Därefter slutar det. Kent-månaderna är över och något annat tar vid.