måndag 3 augusti 2009
DE NYNNAR MELODIER HÄR SOM SATT SIG SOM POPEKSEM
Nu, kvällen till ära, minns jag mig tillbaka till den tid då dessa popsnören fick mig att trampa på poesins underbara fluffiga moln mest varenda dag. Om du klickar på bilden får du höra något fantastiskt. De sjunger ju så vackert, Hjärtats Orkester.
söndag 2 augusti 2009
MY LOVE IS MY WHOLE BEING
Denna lägger jag upp på grund av flera olika anledningar. Dels för att pojkarna är så söta bakom sina wayfarers, för att sångaren sjunger som en sommarmorgon med soldis och för att trummisen har en sådan gul jacka att den påminner om en kanariefågel. Men även för att jag fick en sådan fin kommentar igår om denna blogg och för att texten är så fin att man fäller en liten tår.
TAKE A WALK ON THE WILD SIDE
Grannarna hade sommarfest igår. Det var sjukt god mat och härliga människor som trängdes i det blårandiga partytältet med karaokemaskinen (som för övrigt är alla festers partydödare). Himlen blev med tiden mörkare och myggen ilsknare och det är vid det stadiet som vi kommer på den briljanta idén att dra in till stan. Sagt och gjort, det ligger ju bara 20 min bort med bilen. Vi anländer med stil, jag i skönaste jag-har-varit-i-stugan-outfiten och med siktet inställt på stads. Där var vi till stängning, sedan en taxi hem till Skönsmon för att möta John Blund halv 7 imorse. Sån är jag, living on the wild side så att säga.
fredag 31 juli 2009
HJÄRTAT SÄTTER STOPP MER ÄN DET SÄTTER IGÅNG MIN KROPP
Nu åker jag till stugan, back on track på måndag.
Jag har en sak att erkänna.. Jag är lite rädd. Inför framtiden.
För de senaste dagarna har jag på något mystiskt sätt förvandlats till en pensionärsmagnet i deluxemodell. På något knasigt vis drar jag till mig alla pensionärer som promenerar i denna nordliga stad. Gråhåriga eller inte, krokiga eller raka, rullator eller ej. Ja, alla sorter som går att finna på en PRO-konferens verkar vilja prata med mig.
Konstigt är det också. För jag har ju egentligen inte förändrats. Jag ler fortfarande lika vackert när de stiger på bussen och flyttar mig respektfullt när alla säten är upptagna. Precis som förut, inga konstigheter.
Däremot har jag ett par kryckor nu. Ett par stålpinnar som hjälper mig att hasa fram över stans kullerstenar och cementplattor för att kunna svepa dagens kopp latte. På grund av detta tror jag att pensionärerna gillar mig lite extra mycket. De kan prata om den bristande sjukvården, hur man ska vrida nacken av läkarna och hur jobbigt det kan vara att folk inte släpper förbi en på bussen. Hur krämporna alltid är som värst på morgonen och hur simning kan vara väldigt skönt för kroppen, för den blir ju så lätt.
Det bästa, eller sämsta, av allt är att de tror jag känner precis likadant.
Men jag har inga morgonkrämpor som är outhärderliga eller ouppklarade affärer med sjukvården. Och vad det gäller bussen så gör det inget att stå i kö, det klarar jag av bara jag får någonstans att sitta.
Men detta borde ju absolut få ett slut när jag slipper kryckorna. Då borde pensionärssamtalen med fjantiga mmmm till svar från min sida vara över. Då drar pensionärerna sig tillbaka som björnar till idet och låter mig vara. Och om de fortsätter ska jag pierca mig på ögonlocken eller något annat drastiskt som de inte gillar. Bara för att få slippa höra om morgonkrämpor, bussköer och läkare man ska vrida nacken på, precis som med hönorna.
För de senaste dagarna har jag på något mystiskt sätt förvandlats till en pensionärsmagnet i deluxemodell. På något knasigt vis drar jag till mig alla pensionärer som promenerar i denna nordliga stad. Gråhåriga eller inte, krokiga eller raka, rullator eller ej. Ja, alla sorter som går att finna på en PRO-konferens verkar vilja prata med mig.
Konstigt är det också. För jag har ju egentligen inte förändrats. Jag ler fortfarande lika vackert när de stiger på bussen och flyttar mig respektfullt när alla säten är upptagna. Precis som förut, inga konstigheter.
Däremot har jag ett par kryckor nu. Ett par stålpinnar som hjälper mig att hasa fram över stans kullerstenar och cementplattor för att kunna svepa dagens kopp latte. På grund av detta tror jag att pensionärerna gillar mig lite extra mycket. De kan prata om den bristande sjukvården, hur man ska vrida nacken av läkarna och hur jobbigt det kan vara att folk inte släpper förbi en på bussen. Hur krämporna alltid är som värst på morgonen och hur simning kan vara väldigt skönt för kroppen, för den blir ju så lätt.
Det bästa, eller sämsta, av allt är att de tror jag känner precis likadant.
Men jag har inga morgonkrämpor som är outhärderliga eller ouppklarade affärer med sjukvården. Och vad det gäller bussen så gör det inget att stå i kö, det klarar jag av bara jag får någonstans att sitta.
Men detta borde ju absolut få ett slut när jag slipper kryckorna. Då borde pensionärssamtalen med fjantiga mmmm till svar från min sida vara över. Då drar pensionärerna sig tillbaka som björnar till idet och låter mig vara. Och om de fortsätter ska jag pierca mig på ögonlocken eller något annat drastiskt som de inte gillar. Bara för att få slippa höra om morgonkrämpor, bussköer och läkare man ska vrida nacken på, precis som med hönorna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)