Nu har jag, med vemod, officiellt lämnat tonårstiden bakom mig och äntrat den lite mer vuxna världen. På tisdag ska jag träda in i en helt annan värld då i form av väggar fyllda med alkoholhaltiga flaskor. Men det är då, nu är nu.
Nu är jag mätt i magen, trött i huvudet och varm i kroppen. Det har varit den bästa födelsedagen so far och det kommer bli intressant hur något i framtiden ska kunna slå detta. Den här övergången från nitton till tjugo har inneburit ett nytt dusch-draperi och "irish coffee", ljusblåa ögon och hotellfrukost. Det har varit klibbiga dansgolv och kylskåpskallt rödvin, en knölig dörrmatta, tre par strumpbyxor, överkokt pepparsås, trappuppgång och kyssar som absolut inte smakade askkopp.
söndag 25 oktober 2009
fredag 23 oktober 2009
EN RÅ KÄNSLA, SOM FÖRVANDLAR SKELETTET TILL GLAS
Hur i hela fridens namn ska jag kunna sova nu?
Hela kroppen skakar, hela huvudet bubblar, hela magen pirrar. Jag vill bara skrika rakt ut, så högt och falskt jag bara kan. Jag svettas och luktar som en pizzabagare i armhålorna (deodoranten är borta, okej?), jag rodnar om kinderna och är torr i munnen. Allt detta i min ensamhet, tacka Gud för det.
Men sömnen, kan du bara komma och låta mig drömma om ljusblåa ögon och kyssar som smakar oerhört gott, om dimmiga danslokaler och en hand så lätt runt midjan. Snälla? Sömnen?
Hela kroppen skakar, hela huvudet bubblar, hela magen pirrar. Jag vill bara skrika rakt ut, så högt och falskt jag bara kan. Jag svettas och luktar som en pizzabagare i armhålorna (deodoranten är borta, okej?), jag rodnar om kinderna och är torr i munnen. Allt detta i min ensamhet, tacka Gud för det.
Men sömnen, kan du bara komma och låta mig drömma om ljusblåa ögon och kyssar som smakar oerhört gott, om dimmiga danslokaler och en hand så lätt runt midjan. Snälla? Sömnen?
onsdag 21 oktober 2009
EVERY TIME I THINK OF YOU, I FEEL A SHOT RIGHT TROUGH WITH A BOLT OF BLUE
Ibland är det en sån där perfekt morgon, fast det kanske kändes fruktansvärt ovärt att kliva upp när klockan ringde. Nu är en sån morgon.
Brödet räckte precis. Det fanns exakt tre skinkskivor till mina smörgåsar. Teet blev alldeles sådär lagomt varm och drickbart direkt (Gillar micro alltså!). Kläderna ligger precis där man letar. Håret behöver inte blötas totalt för att vara medgörlig. Shuffel bjuder på en alldeles fantastisk kavalkad av bra musik. Dimman ligger tät utanför fönstret. Det kommer bli en mysig oktoberdag.
Brödet räckte precis. Det fanns exakt tre skinkskivor till mina smörgåsar. Teet blev alldeles sådär lagomt varm och drickbart direkt (Gillar micro alltså!). Kläderna ligger precis där man letar. Håret behöver inte blötas totalt för att vara medgörlig. Shuffel bjuder på en alldeles fantastisk kavalkad av bra musik. Dimman ligger tät utanför fönstret. Det kommer bli en mysig oktoberdag.
lördag 17 oktober 2009
fredag 16 oktober 2009
VEM VILL VA DIG NÄR MAN KAN VA MIG?
Det regnar.
Det var egentligen allt jag ville skriva. Eller kan ju tillägga att jag hade en skitpissig morgonstart. Grät ikapp med duschen och kom sent till skolan. Men Kaisa kom också sent så det gjorde inget.
Vi skrev färdigt rapporten och kollade på Martin när han nipplade sig själv. Då blev jag glad igen. Sedan käkade vi lunch. Jennifer berättade att Mr. Okänd nr 1 antagligen var en töntig 92:a. Trist. Hoppet kvarstår ju fortfarande med Mr. Okänd nr 2. Han har ju i alla fall skägg, uteslutningsmetoden: Ingen 92:a.
Ikväll ska jag på finsittning. Tänker se lite sexig ut faktiskt, bara så ni vet.
Krunis, läser du? I så fall: strunta i release-spelningen på Kupan i norpan, kom till [hg] istället. Jag väntar på dig i mina röda strumpbyxor och svarta klänning. Det är antagligen jag som sitter sådär sofistikerat vid baren och smuttar på en dyr drink från lyxhyllan. Eller vänta nu, det finns inga stolar vid baren, så jag står nog upp, fortfarande sofistikerat.
Just det, du har ju förlovat dig nu. Grattis till sambolivet. Härligt, verkligen super-grejt!
Trist.
Det var egentligen allt jag ville skriva. Eller kan ju tillägga att jag hade en skitpissig morgonstart. Grät ikapp med duschen och kom sent till skolan. Men Kaisa kom också sent så det gjorde inget.
Vi skrev färdigt rapporten och kollade på Martin när han nipplade sig själv. Då blev jag glad igen. Sedan käkade vi lunch. Jennifer berättade att Mr. Okänd nr 1 antagligen var en töntig 92:a. Trist. Hoppet kvarstår ju fortfarande med Mr. Okänd nr 2. Han har ju i alla fall skägg, uteslutningsmetoden: Ingen 92:a.
Ikväll ska jag på finsittning. Tänker se lite sexig ut faktiskt, bara så ni vet.
Krunis, läser du? I så fall: strunta i release-spelningen på Kupan i norpan, kom till [hg] istället. Jag väntar på dig i mina röda strumpbyxor och svarta klänning. Det är antagligen jag som sitter sådär sofistikerat vid baren och smuttar på en dyr drink från lyxhyllan. Eller vänta nu, det finns inga stolar vid baren, så jag står nog upp, fortfarande sofistikerat.
Just det, du har ju förlovat dig nu. Grattis till sambolivet. Härligt, verkligen super-grejt!
Trist.
onsdag 14 oktober 2009
INGENTING ÄR VETTIGT 03:30
Jag har haft ett litet bloggstopp. I know.
Men det har varit både omedvetet, medvetet och välbehövligt. Inte för att det någonsin har varit ett tvång att skriva så här, med svarta figurer på en vit digital bakgrund. Men bristen på skrivlust har berott på flera olika saker.
1. Känner att jag egentligen inte har haft något som jag vill skriva här. Jag menar, saker som jag har gått omkring och funderat på nu i höstvindarna har jag istället pratat om. Verbalt liksom. Det blir lite mer mysigt och socialt på det sättet, speciellt om det är en eller två glas chai inblandat.
2. Jag vet inte vilka som läser. Eller, några vet jag nog. Men ibland händer det att jag pratar med människor jag inte riktigt känner och de säger: "Ja, men jag läste det på bloggen." Det gör att det blir lite läskigt, att jag inte riktigt vet vad jag kan skriva. Det är som att någon har hittat en pytteliten lucka in till mitt huvud som kan besökas utan att behöva plingas på först. Mitt eget fel, jag vet. Men det skulle kännas lite bättre om någon, bara någon, skrev "Hej, jag läser din blogg /Markus Krunegård". Att Krunis läser skulle i och för sig vara en dröm iklädd en rosa tyllkjol med smak av smultron och citronglass. Det skulle lukta våta rosor och nyfallen snö med, på samma gång.
3. Jag har nog inte riktigt haft tid heller. Höstvindarna här i Linköping blåser värre än vanligt och snart har hela oktober blåst bort. Det går så galet fort att jag inte riktigt hinner med att rensa tankarna, skriftligt. Jag fryser om nästippen också.
4. Allt digitalt är så fult. Jag vill skriva vackert för hand. Med snirkliga bokstäver av svart bläck på naturblekt papper som frambringar rafsande ljud när man drar pennan över. Eller en gammal skrivmaskin skulle också gå bra. Så det smattrar härligt när man klickar på tangenterna och plingar mysigt när man skrivit ut till kanten.
5. Det känns trist att skriva om saker jag funderar på. De är så mycket finare i mitt huvud. Där kan jag mycket tydligare höra hur rösterna låter, hur ögonen ser ut, hur musiken gör mig lycklig, hur bra kyssen smakar, hur fin jag är i den nya halsduken som ser ut som en godisrem, hur god maten egentligen blev förra helgen, hur fina löven är när de trillar av träden och i slow-motion faller ner mot marken. Allt blir verkligen så himla mycket tydligare. För mig.
Men det har varit både omedvetet, medvetet och välbehövligt. Inte för att det någonsin har varit ett tvång att skriva så här, med svarta figurer på en vit digital bakgrund. Men bristen på skrivlust har berott på flera olika saker.
1. Känner att jag egentligen inte har haft något som jag vill skriva här. Jag menar, saker som jag har gått omkring och funderat på nu i höstvindarna har jag istället pratat om. Verbalt liksom. Det blir lite mer mysigt och socialt på det sättet, speciellt om det är en eller två glas chai inblandat.
2. Jag vet inte vilka som läser. Eller, några vet jag nog. Men ibland händer det att jag pratar med människor jag inte riktigt känner och de säger: "Ja, men jag läste det på bloggen." Det gör att det blir lite läskigt, att jag inte riktigt vet vad jag kan skriva. Det är som att någon har hittat en pytteliten lucka in till mitt huvud som kan besökas utan att behöva plingas på först. Mitt eget fel, jag vet. Men det skulle kännas lite bättre om någon, bara någon, skrev "Hej, jag läser din blogg /Markus Krunegård". Att Krunis läser skulle i och för sig vara en dröm iklädd en rosa tyllkjol med smak av smultron och citronglass. Det skulle lukta våta rosor och nyfallen snö med, på samma gång.
3. Jag har nog inte riktigt haft tid heller. Höstvindarna här i Linköping blåser värre än vanligt och snart har hela oktober blåst bort. Det går så galet fort att jag inte riktigt hinner med att rensa tankarna, skriftligt. Jag fryser om nästippen också.
4. Allt digitalt är så fult. Jag vill skriva vackert för hand. Med snirkliga bokstäver av svart bläck på naturblekt papper som frambringar rafsande ljud när man drar pennan över. Eller en gammal skrivmaskin skulle också gå bra. Så det smattrar härligt när man klickar på tangenterna och plingar mysigt när man skrivit ut till kanten.
5. Det känns trist att skriva om saker jag funderar på. De är så mycket finare i mitt huvud. Där kan jag mycket tydligare höra hur rösterna låter, hur ögonen ser ut, hur musiken gör mig lycklig, hur bra kyssen smakar, hur fin jag är i den nya halsduken som ser ut som en godisrem, hur god maten egentligen blev förra helgen, hur fina löven är när de trillar av träden och i slow-motion faller ner mot marken. Allt blir verkligen så himla mycket tydligare. För mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)