WITH HIS BIG BROWN EYES HE CAME MY WAY

Typiskt dåligt. Det går inte att lägga upp några bilder och jag som har så rackarns många från helgen som ha varit. Därför får det vänta och istället vill jag förklara en sak som några kanske redan har listat ut. Det är så busigt som det bara kan bli: det var inte jag som skrev förra inlägget.

Nixpix, det var världens vackraste man och han heter Joel. Det är honom jag älskar för han kysser mig så att hela kroppen blir ett pussel i miljoner bitar. Detta gör han närhelst han vill, men allra bäst är det på morgonen innan jag ens har vaknat för dagen. När han kysser mig på eftermiddagen är det mer som när man öppnar en skakad läskeburk. Det bubblar något så fantastiskt i hela kroppen och jag vill aldrig att det ska sluta. Sedan gillar han inte ärtor eller brunfläckiga bananer. Han vill helst ha champinjoner i maten. Så när jag petar bort mina brukar han få dom. Då blir hans bruna ögon så där extra bruna, så bruna och varma att hela jag bara vill smälta bort. Och om jag inte smälter av de ruskigt bruna ögonen så gör jag alltid det när han ler. Då syns hans framtänder och där den ena är lite sned. Den där tanden är lite speciell, för jag är något så fantastiskt förälskad i den. Ja, jag älskar honom bra mycket, den där Joel. Så mycket att det är omöjligt att förklara det. Men han är som rödljus och regn och stjärnklara himlar på en och samma gång. Han är magisk. Han är allt. Han är Joel.

Hon är så söt när hon säger, Jag tror jag stannar kvar i sängen hela dan

En ängel i min famn. En daglig dröm. Överflöd av kärlek. Blöt snö som bara är mysig när det är så på riktigt som det bara kan vara när vi är vi. Kyssar som inga andra.

Vi, oss, du och jag, tillsammans. Om att gå från singular till plural på kort tid, värdefull tid, riktig tid, underbar tid. Ord som är svåra att begripa. Smaker, känslor, tankar. En dåtida rädsla för att vara vi, oss, du och jag, tillsammans som inte har en snöbollschans i helvetet att tränga in och förstöra. Ibland förstår man inte. Det går inte att förstå. Det bara är och kommer att vara. Vi, oss, du och jag, tillsammans.

Sometimes I’m in the mood, I wanna lay right down and die
Sometimes I’m in the mood, I wanna climb up to the sky
Sometimes I’m in the mood, I’m gonna laugh until I cry
But then again, I said again, I said again, I said
Oh babe, I’m in the mood for you

SÅNG I BUSS PÅ VILLOVÄGAR

Direktuppdatering från Swebus:

• Joel är full på påskmust
• Angie börjar bli bakis efter ananasen som smakade alkohol
• Tutti fruttipåsen är halvfull eller halvtom. Det beror hur man ser på saken.
  
• Joels ben får inte plats mellan sätena.
  
• Tanten bakom oss har slutat snarka
• ... och stängt munnen
• Den dyra salladen är bara till hälften uppäten och bortslängd.
• Angie har gett upp på sitt korsord.
• Luften är fri.
  
• Joel har tappat en bit paprika på tröjan och fått en fläck.
  
• Joel är snygg i alla fall!
  

SO MUCH GOIN ON THESE DAYS

Värme, sol, blommande krokusar, knastrande grus och ett stegrande hets på vårjacka. Det 5 säkra kort på att våren har kommit för att stanna.

Jag insåg igår vid min cykeltur ner till stan att en vårjacka måste inhandlas inom en snar framtid. Min röda kappa börjar bli alldeles för varm, trots att jag lämnat halsduken hemma. Den svarta, lite tunnare varianten är nog en aningens för varm den med. Det är ju inte särskilt härligt att anlända till skolan i ett skick som kan motsvara återhämtningen efter ett maratonlopp.

Nej du. Frågan är bara om jag ska inhandla en innan jag åker till Berlin eller om jag ska hoppas på ett fynd i den tyska huvudstaden. Second hand vore ju utomordentligt trevligt faktiskt.

Om inte annat är jag bra sugen på denna från Vila. Till denna skulle jag vara alldeles sagolikt fin i en vit skjorta med rundad krage och en kjol. Frågan är bara när de brunbrända benen ska dyka upp? Typiskt.

NU: Tillbaka till den rackarns tentan.

I GOT YOU TO LOVE ME SO

Idag fungerade det att lägga upp bilder. Så då gör jag det.

Detta är min nya fina hylla som Joel borrade upp förra veckan. Den är så himla fin att jag vill sitta och stirra på den i flera timmar. Därför är jag inte sen att påpeka det varenda gång jag ser den. Det är som när man ser en söt liten bebis. Varje gång den ler så måste man utbrista, Naaaw.. Du var en söt rackare!

Klockan fick ju flytta lite på sig eftersom hyllan skulle få plats. Men det gjorde absolut ingenting. Jag spikade upp den ovanför den vackra damen istället. Ja, det är så min lilla tavla heter. Den vackra damen. Hon är bra vacker faktiskt.
Blusen köpte jag i helgen när vi var i världsmetropolen Värnamo. Lite roligt var det allt när jag skulle prova den, för då stod jag och trängdes med en massa damer som frågade mig saker på bredaste småländska att jag absolut inte förstod något alls!


Värnamo var fint. Jag såg min livs första gospelspelning och grät floder. Men det var en ruskigt fin låt. Jag fyndade 3 LP skivor som jag tänkte slänga upp lite bilder på inom en snar framtid. Vi gjorde Värnamo by night vilket egentligen inte resulterade i något mer spännande än turkisk peppar och från Preem och en rackarns massa slant-singling.

Idag skriver jag på hemtentan som aldrig förr och solen skiner underbart. Alldeles snart ska vi över till Debbis på födelsedagsfika och jag har antagligen slagit in det vackraste paketet någonsin:

BLOWIN´ IN THE WIND

"Den här månaden har varit fullspäckad med ny musik, Robbie Williams, Julien Casablancas, Tom Yorke och Foo Fighters är bara några av alla artister du kan lyssna på just nu här på spotify..."

In my ass! Den där reklamen hör hemma i början av November. Nu är det slutet av mars, vilket innebär att det har gått snart mer än 4 månader sedan reklamen var aktuell. Robbie, Herr Casablankas och de andra snubbarna hör inte hemma under denna årstid. Det är dags att slänga upp lite vårmusik. Sån musik som gör att hela kroppen pirrar och bara helt okontrollerat vill blomma ut. Jag tänker mig lite av Sambassadeurs nya skiva. Den är fin som en varm sommardag. Fast någon annan som är som ett blommande körsbärsträd är min egen Bob Dylan.

DON´T RELEASE ME FROM YOUR SPELL

Idag lyste solen som aldrig förr och vad passade inte bättre än att ta cykeln ner till stan och äta en pizza.

Joel fick skjutsa mig eftersom jag inte klarar av att varken styra eller trampa om någon sitter bak på pakethållaren. Det gick som fina fisken och var roligare än att åka karuseller på Liseberg. På vägen skymtade jag några blommor intill en husvägg som var knallila. Joel och Rasmus hävdade bestämt att det var en systemetkasse som låg och skräpade innan vi kom fram till att det alldeles säkert var krokusar som bestämt sig för att blomma. Detta fina fenomen fick mina vårkänslor att fullständigt skjuta i taket. Nu är det vår. På RIKTIGT!