Idag, på datumet prick för 10 år sedan, var jag 10 år och skulle fylla 11. Jag spelade fotboll, hängde med killar, borstade knappt håret och lyssnade definitivt inte på Håkan Hellström. Jag visste antagligen inte ens vem det var. Ändå har jag en liten minnesbild som jag alltid har burit med mig, från videon till Känn ingen sorg för mig Göteborg. Fast jag har mixat till den lite i mitt huvud, för där har Håkan en jeansjacka, är glad och står under en balkong innan han sedan springer in i trapphuset samtidigt som låten har nått fram till "lillebrooor, bli inte som jag när du blir stor". Den här egen-ihopmixade videon har jag burit med mig jättelänge och alltid associerat Håkan med. Håkan som inte kan sjunga och jag som inte borstade håret.
Och så var det enda fram tills jag började andra året på gymnasiet och blev kär i en kille som verkligen, då menar jag verkligen, diggade Håkan (ja, vid denna tidpunkt hade jag börjat borsta håret, för den som undrar). Jag tjurade emot alla hans försök till övertalan av rena principen, Håkan sjunger riktigt uselt. Sedan kom den där dagen då youtube började bli ganska stor på min gymnasieskola, i alla fall bland killarna. De satt på lunchen och surfade runt och vips, där sjöng Moneybrother Håkans Brännö Serenad och jag fick gåshud på hela kroppen, texten var ju helt underbar för en kärlekskrank tonåring som mig själv.
Bara någon vecka senare fick jag en blandskiva från killen jag var kär i. Den innehöll alla hans favoriter med Håkan och några bonuslåtar i slutet. Så jag gick hem och matade in den i cd-spelaren och föll pladask. Första låten: Aprilhimlen. Andra låten: Hurrican Gilbert. Tredje låten: Nu kan du få mig så lätt. Osv. Där satt jag i mitt flickrum och fick en uppenbarelse, ett stycke cd-skiva som innehöll precis allt som mitt lilla tonårshjärta höll på att spricka av och det var helt fantastiskt. Den kvällen vill jag minnas att jag lyssnade på skivan om och om igen, letade efter textrader som stämde precis in på hur jag kände mig i hjärtat. Våren därpå firade vi valborg hemma hos min killkompis Jacke och den kvällen gick Hurricane Gilbert på repeat. Det var i särklass det bästa Valborgsfirande någonsin. Det var varmt i luften, jag och min bästa tjejkompis var kära i varsin kille, vi var uppe till 6 på morgonen och hela natten dansade vi till Hurricane Gilbert i Jackes kök.
Ja, det är så här jag ser på Håkan. Han må sjunga lika bra som jag gör i min ensamhet eller i duschen, men den mannen kan sätta ord på känslor som är omöjliga att i-ord-sätta. Han är symboliken med stora delar av min ungdom och har vaggat mig till sömns under gråtfyllda nätter (okej, det låter riktigt deppigt, men det är klart jag har fällt en tår eller två över en pojke jag inte kan få eller har förlorat) och han har gjort mig berusande glad på dansgolven.
