Nått för dom som väntar.

Hade jag varit en man hade jag hetat Johan Glans. I alla fall enligt facebook.
Och jag tror på facebook. Jag avgudar facebook. Jag är besatt av facebook. Jag hänger seriöst inne på facebook minst 2 timmar per dag, i snitt.

Det är inte ett skämt. Jag menar, det är ju på facebook det händer.
"Olga har uppdaterat sin status från i ett förhållande till det är komplicerat", "Petrus har klämt för många kexcoklad doppade i cola" och crème de la crème: "Svetlana är nu vän med Orup".
Mohaha, jag kan sitta i timmar och bara frossa i statusuppdateringar, spana in de senast upplagda bilderna och skriva coola gästboksinlägg till mina vänner. Frågan kvarstår dock: Är jag galen? Har jag blivit besatt, skulle jag behöva någons sorts religös behandling som man får i exorcisten? Typ att någon äcklig präst lägger sina helande händer på mitt huvud och skriker "Må facebooks andar lämna denna kropp" och liksom skakar mitt huvud fram och tillbaka, fruktansvärt hårt och skoningslöst så att jag nästan får whiplash? Är det så det ska gå till kanske?

Eller så söker jag hjälp på andra håll. Kanske ett trevligt spa ute i östergötlands (läs öschötas) skogar kan hjälpa mig med mitt beroende. Jag menar, åka ut på en hästkärra till en plats fullkomligt befriad från elektricitet och vad statsuppdateringar heter. Där skulle jag kunna ligga på en sagolikt grön gräsmatta medan någon smetar in möggelgrön lera i min ansikte eftersom mögglig västgöta ost blandad med kobajs och bottenslam från stångån är det bästa som finns mot facebooknojor. Sedan skulle någon förpacka mina händer i vantar gjorda på vildsvinshud fyllda med frätande skridskosvett från klubben (LHC), eftersom de anses ha en helande effekt på facebookberoende fingrar.

Eller så.... Nä! Det finns inget botemedel. Jag skulle kunna slå vad med mig sjäv och bryta det inom samma minut, för jag gillar att hänga på fejjan. Så är det bara!