Jag har blivit frälst. Öppningen av John Doe var precis så perfekt som jag förväntat mig. Snygga pop-pojkar med tangorabatter, skön musik att dansa sönder fötterna till, snygga affischer som jag kunde sno och härliga människor att snacka Håkankonserter med. Sedan fastnade jag något så enormt för denna låt trots att den med neonfärgade toner bara skriker 80-tal, ett årtionde jag på ren tjur har undvikit. Skärpning nu!
fredag 28 augusti 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar