DEN HÄR STAN SOM GÖR MIG SÅ HÖG, DEN HÄR STAN KAN FÅ MIG SÅ LÅG, DEN HÄR STAN FÅR ALDRIG NOG

Nä men, nu är jag hemma i Sundsvall igen. Känns konstigt skönt samtidigt som det är knasigt på ett annat sätt. Det är som att jag aldrig kan befinna mig på sätt plats vid rätt tillfälle.

Aldrig rätt tid, aldrig rätt plats.
Det kommer aldrig finnas nåt som heter rätt tid rätt plats

Så sjunger Mr. Krunegård och så trallar jag. Det finns nämligen folk, eller en folk, kvar i linkan som jag vill träffa lite mer, lite mer än en sväng på stadens gator när månen lyste starkt och sommaren doftade härligt. Vet att jag skriver lite kryptiskt nu, just like it! Hörde nämligen på P3 häromdagen att man inte ska hänga ut folk på bloggen. Så nu gör jag det inte, jag lever på den säkra sidan.

I alla fall, Samtalsbyte!
Jag lyssnade på länkarna som anonym 1 och anonym 2 skickade mig igår. Tack!
Det var faktiskt bara en av låtarna som jag hade hört tidigare och det var vackra Melissa Horn. Som utlovat men kort och gott: Hon är fantastisk, sjunger så att kroppen blir alldeles varm och får mig att gråta en skvätt om det behövs.

Peggy Lejonhjärta var däremot en nyhet i mitt musikförråd. Men Gud så fantastiskt bra dom var. Är skyldig dig ett tack anonym 2. tack!

Personligen mindes jag en fin gammal bit idag när jag satt i bilen påväg norrut. The Sound of arrows - M.A.G.I.C

STUCK ON YOU

Stuck on you
Ive got this feeling down
Deep in my soul
That I just cant lose

I morse när jag vaknade hade jag en liten textrad på tungan som jag glatt trallade på när solen sken in genom persiennerna. Överaskande nog var det varken LasseW eller Eldkvarn som jag lyssnade på till sömnen kom krypande över mig igår kväll.
För den som inte vet, inklusive mig, så är det en låt av Lionel Richie. Jag däremot kände igen låten från en skön remix av Marc´Oh. Den finns på spotify för den som orkar leta.


I och med detta har jag nu insett att mitt musikområde är fruktansvärt brett. Jag lyssnar i princip på allt möjligt som går att lyssna på. Det är nog faktiskt lättare att lista saker som jag inte riktigt diggar: Country, klassisk, Hiphop, Dansband. Det är i alla fall olika genrer som jag har provat mig fram i. Just nu klickar jag mig däremot igenom Andreas underbara blueslista på spotify. Spännande, spännande.

Nä men, nu kom jag på en ganska fantastisk idé. Jag känner för att utmana dig, kära läsare, i en liten vad-angelica-lyssnar-på-för-musik-tävling. Du länkar mig till något youtubeklipp/spotifylänk/vanlig länk som innehåller någon form av musikstycke som jag kan förhoppningsvis aldrig har hört förut. Har du otur och jag har hört tonerna redan så kan jag skriva en kort liten recension om den. Alla vinner på det. Eller främst jag.
Så music maestro!

INNAN MÖRKRET FALLER, SKA JAG LÄMNA NÅGRA VARMA RADER

Nu är jag framme i Linkan igen. Gör ett litet gästspel i denna platta stad under 2 dagar ungefär.
Det känns himla skönt att vara hemma. Bara sitta i lägenheten och veta var alla sakerna befinner sig, spotifya som en dåre och prata tok med flickorna.

Däremot höll jag på att få spunk tidigare ikväll när jag hälsade på hos Linnsan. Som vanligt var det förfest på schemat och musik skulle spelas. Jag fick förtroendet att välja musiken och kände äntligen en viss lättnad över att styra upp skiten. Tre låtar vad allt jag hann med innan någon tar över och spelar 90-talets trashigaste låtar. Det var alltså all skit som samlas upp på de där most wanted skivorna som ges/gavs ut varenda år. En glimt av hopp dök upp i mitt indiehjärta när datorn togs över av den snygga badvakten och jag hann tänka: Ja, spela något bra och gör dig själv helt perfekt!
Men, stor besvikelse. Glenmark, Eriksson & Strömstedt är ett band som jag totalvägrar att lyssna på och när det spelas en argentisk version av det svenska bandet så kollapsar jag totalt. Det är så många fel som det bara går att pricka in. Jag orkar inte ens skriva om det mer. Usch!


Nä, men jag skulle i alla fall vilja lämna några varma rader innan jag går och lägger mig.
Jag saknar er. Ja, ni där hemhemma.

LASSE-FEBER

YOU KNOW I STILL PRETEND

Så var det över. En heldag på liseberg med parkbänksutprovning som enda målet i sikte och kryckorna stadigt placerade vid kroppen. Låter kanske som en fantastiskt tråkig och trist dag, men det var det inte. Den blandade och gav om man säger så.

Toppen av allt var nog när dagen närmade sig sitt slut och musiken satte igång på Polketten, en söt liten dansbana i utkanten av all popcorn-os. Där parkerade jag min söta lilla rumpa för att kika på när Nathalie stuffade runt bland alla medelålders människor som lärde sig bugga. 20 minuter senare kliar det obehagligt i mina öron av all dansbandsmusik som frätande strålar ut från högtalarna i takt till danslärarens nasala stämma: framsteg, baksteg, framsteg, baksteg...

Men. Jag sitter kvar. Något obegripligt märkligt och läskigt har hänt med min kropp. I 2 ½ timme sitter jag kvar. Ur högtalara fullkomligt vrålar någon Carina, du är den vackraste kvinnan jag någonsin mött. När jag har dig vid min sida går mina tankar aldrig i rött, eller något liknande som Flamingokvintetten eller Lasse Stefanz, observera z:a tecknet(!), hade kunnat klämma ur sig.

Det är för övrigt ganska fascinerande det där med dansbandsmusik. Hur tänker de egentligen när de väljer sina namn? Ta Lasse Stefanz som exempel igen. Tror de att genom att placera ett z:a på slutet så breddas deras publik så enormt att alla från 13-75 jordsnurrar diggar dom stenhårt. Och hur kommer det sig egentligen att de har placerat ett z:a just i slutet bara. Det är ju ganska uppenbart att det ersätter s:et. Men borde det då inte ersätta alla s:en.
Lazze Ztefanz, lite mer käckt tycker jag. Lite mer grekiskt på något vis.

HIT THE MUSIC PLAY ON

Två fantastiskt härliga låtar är vad jag bjuder på ikväll..
Nu ska jag däremot kika på Sommaren med Lykke som ligger på PSL, mysigt värre.