NATTEN VI KYSSTE ALL SKIT VI GÅTT IGENOM HÄR ADJÖ

Nåja, skit är väl egentligen inte det ordet som ska passa in och det är ju inte natt. Skulle egentligen kunna sjunga morgonen jag kysste stan adjö, men det klingar inte lika bra.
Väskorna är i alla fall halft packade. Lite Småpyssel som är kvar.

Sedan bär det av neröver, vi ska troligen stanna på varenda rastplats efter vägen bara för att och jag hoppas vi hittar något härligt loppis efter vägen. Känner sjukt mycket för att fynda något fint idag att ställa i min nya hylla. Conversen ska in där tillsammans med en massa andra gamla slitna saker. Det får sätta punkt för detta toktrista inlägg idag.

Hej Då Sundsvall, vi ses när löven trillat av och herr frost har hånglat upp alla träden.

För den som gillar Neil Young-stuket på musik har jag funnit ett litet fynd på spotify. The Low Anthem heter gruppen och har funnits sedan 2006. Med sammetslena röster sjunger de om Ohio i ena stunden så att det är omöjligt att inte känna doften av en torr landsväg mot God-knows-where. Likaså i låten Charlie Darwin, sällan har jag lyssnat till så vackra munspelsslingor.. Magnifikt!

DU SÄGER INGENTING, DET SÄGER ALLT.

Packa, packa, packa........

LÅT MIG HÖRA KÄRLEKENS TUNGA

Ikväll gråter jag lite extra till denna låt. För jag vill inte åka ner till linkan igen. Lika mycket som jag vill åka tillbaka till mitt liv igen och träffa alla underbara människor som finns där. Men det finns underbara människor här hemma med som jag kommer sakna något ofantligt mycket.
Frustration och tårar.

YES, USE YOUR NIGHTS TO DREAM

Nu när jag sitter här i den tidiga tisdagnatten och lyssnar på Parker Lewis så kan jag inte hjälpa att slås av tanken hur fruktansvärt stilig Gene Kelly egentligen är. Och det är precis stilig som är ordet som passar in på honom, inte snygg, het, läcker eller något annat. Stilig, precis som en man i en 40-tals rulle ska vara. Stilig och romantisk.

.

För övrigt är Piazza Pia en fantastiskt vacker låt med underbara dragspeslslingor 1.53 in i låten. Det som är lite knas är att jag alltid tänker på Håkan Hellström när jag hör den, för 2,43 in i Rocknroll, blåa ögon - igen är det inte så olikt låtarna emellan. Eller?

FINT PÅ SVENSKA

Det är falskt, svenskt, bräckligt och så rakt ifrån hjärtat. Detta är något som ska in i min ipod nu på direkten, UNDERBART!

AND WHERE WILL I BE THEN?

Wow. God Morgon kanske man ska starta med egentligen, men ett wow sitter lite bättre. Jag har varit vaken i lite drygt en timme nu lyssnat på Lacrosse, spanat in litteraturlistor, scheman och andra seriösa saker och har precis insett att jag saknar Linköping så sjukt mycket. Jag saknar att gå på [Hg] och veta att det bara är lärare där redan innan jag kommit fram till kön. Jag saknar att cykla genom ryd och vara lite smått nervös över att några äckliga ryds-kidz kanske väntar bakom hörnet. Jag saknar att promenera över campusområdet med solen i ögonen. Men det roligaste av allt, jag saknar till och med att sitta i en unken föreläsningssal med benen inpressade under en ihopfällbar bordsskiva och lyssna till en malande stämma om genus och etnicitet.

Inte så konstigt egentligen. Det är ju trots allt där jag har mitt riktiga liv. Här hemma har det mer varit på låtsas, som en dröm kan man säga. En bra dröm i och för sig som har innehållit sjukt många galna, vackra, fuckade och helt supergalna händelser. Men det är dags att ta sig i kragen och göra saker igen, det här håller inte.